Vi arbetar för ett samhälle
fritt från diskriminering.

Remissvar

DO får olika förslag på remiss, oftast från Regeringskansliet men också från andra myndigheter. Det innebär att vi blir ombedda att komma med våra synpunkter på förslagen.

De kan handla om ändringar i lagar eller föreskrifter. Vi tar ställning till förslagen utifrån vårt uppdrag och kan belysa vilka konsekvenser de kan få om de genomförs. Här kan du ta del av våra svar på remisserna.

Du hittar samtliga remissvar för nuvarande år och för ett år tillbaka i tiden. För tidigare remissvar har vi gjort ett urval.

  • Fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring

    Ds 2022:28

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har ombetts att yttra sig över ovanstående promemoria. DO har utifrån sitt uppdrag inga synpunkter på förslagen. Beslut i detta ärende (DO 2022/4691) har fattats av Lars Lindgren efter utredning och förslag av utredaren Shrikant Ward. Lars Lindgren, enhetschef utvecklings- och analysenheten

  • Bättre möjlighet att verkställa frihetsberövanden

    SOU 2022:50

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmodats att yttra sig över ovanstående slutbetänkande. DO har utifrån sitt uppdrag inga synpunkter på förslagen i betänkandet. Beslut i detta ärende (DO 2022/4041 ) har fattats av enhetschefen Lars Lindgren efter föredragning av utredaren Katarina Rouane. Lars Lindgren, chef för Utvecklings- och analysenheten

  • Säkerhetspolisens hemställan om skärpta krav på underlag vid säkerhetsprövning

    Ju2022/01969

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmodats att yttra sig över ovanstående remiss. DO:s remissvar är avgränsat till frågor som berör myndighetens verksamhetsområde. DO har inget att erinra mot att regleringen kring säkerhetsprövning förstärks och tydliggörs. DO är dock tveksam till att föreslagna ändringar är tillräckliga i detta avseende. Trots att Säkerhetspolisen i sin hemställan lyfter svårigheten för den som genomför säkerhetsprövningar att skaffa sig tillräckligt god information om hotet från främmande makt, så framgår det inte av förslagen hur en verksamhetsutövare i ett enskilt ärende, ska få kännedom om de säkerhetshot mot Sverige som landet ifråga utgör. Utan ytterligare förtydliganden, till exempel vad gäller de delar av säkerhetsprövningen[1] som rör bedömningen av huruvida ett land utgör ett säkerhetshot mot Sverige eller inte, finns enligt DO, en risk att föreslagna ändringar leder till att säkerhetsprövningen av personer med utländskt medborgarskap eller annan anknytning till utlandet, kan komma att ske på osakliga grunder. DO har uttalat sig angående säkerhetsprövningar tidigare. I yttrandet över betänkandet En ny säkerhetsskyddslag (SOU 2015:25) underströk DO vikten av att säkerhetsprövningar sker med beaktande av diskrimineringslagens och regeringsformens förbud mot diskriminering. DO menade också att det kan finnas skäl att överväga att införa en möjlighet för individen att begära överprövning av säkerhetsprövningar, så att eventuella risker för osakliga bedömningar minimeras. De synpunkter som DO då lämnade är relevanta även inom ramen för remissbehandlingen av Säkerhetspolisens hemställan. Beslut i detta ärende (DO 2022/2802) har fattats av Lars Lindgren efter föredragning av utredare Anna Ericsson. Lars Lindgren, chef för Utvecklings- och analysenheten

  • Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om standarder för likabehandlingsorgan

    Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har ombetts att yttra sig över ovannämnda direktivförslag (”direktivförslagen”). DO lämnar utifrån sitt uppdrag följande synpunkter. Allmänt om direktivens syfte och innehåll DO har en nära dialog med de andra nationella likabehandlingsorganen i EU inom ramen för det europeiska nätverket för likabehandlingsorgan, Equinet. Genom denna dialog har DO erfarit att det finns väsentliga skillnader mellan likabehandlingsorganen när det gäller organens uppdrag, kompetens, struktur, resurser och operativa funktion. DO delar EU-kommissionens bedömning att de stora skillnaderna i praktiken leder till en ojämn tillämpning av diskrimineringsskyddet i EU. DO anser att det är otillfredsställande att personer och grupper har olika nivåer av skydd mot diskriminering enligt EU-rätten beroende på var i EU de befinner sig. DO stödjer därför kommissionens initiativ och instämmer i att det är angeläget att medlemsstaternas likabehandlingsorgan ges större befogenheter för att stärka skyddet mot diskriminering inom EU. Det är även viktigt att likabehandlingsorgans oberoende betonas. DO vill samtidigt framhålla vikten av att säkerställa att direktivförslagen i praktiken inte leder till att DO:s förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn eller på annat sätt bidra till upprättelse för enskilda personer som har diskriminerats försämras. Vissa av bestämmelserna i direktivförslagen förefaller kunna leda till en sådan försämring. Det gäller bland annat kravet i artikel 6.4 på att likabehandlingsorganet ska göra en preliminär bedömning av ett klagomål på grundval av information som de berörda parterna lämnat in frivilligt. Den närmare innebörden av detta krav behöver klargöras men det riskerar att vara mycket betungande för DO:s verksamhet och medföra en mindre effektiv tillsynsverksamhet. En annan del i förslagen som är mycket problematisk är kravet i artikel 9.4 på medlemsstaterna att säkerställa att likabehandlingsorganen inte lägger fram bevis i domstolsförfaranden som likabehandlingsorganen erhållit genom utövandet av befogenheten att tvångsvis hämta in bevisning inom ramen för en tillsyn. DO anser att ett sådant bevisförbud skulle urholka DO:s tillsynsuppdrag och bidra till en mindre effektiv tillämpning av diskrimineringsskyddet i Sverige och EU. När det gäller frågan om direktivförslagens påverkan på DO:s behov av resurser konstaterar DO att förslagen innehåller flera uppgifter för likabehandlingsorganen som inte ingår i DO:s uppdrag eller verksamhetsinriktning idag. Det gäller exempelvis den nämnda skyldigheten att göra en preliminär bedömning av samtliga klagomål och skyldigheten att göra en uppföljning (se artikel 8.4). DO bedömer preliminärt att det skulle kräva åtminstone en fördubbling av de resurser som DO idag använder för tillsyn. Det är inte möjligt för DO att finansiera de nya uppgifterna genom omprioritering eller effektivisering. DO yttrar sig nedan endast över de artiklar i direktivförslagen som DO anser sig ha anledning att ha synpunkter på. Artikel 1 DO ställer sig positiv till förslaget som innebär att likabehandlingsorganens mandat även ska omfatta de diskrimineringsgrunder och tillämpningsområden som avses i direktiv 79/7/EEG[1] och direktiv 2000/78/EG[2]. De flesta medlemsländerna, däribland Sverige, har redan valt att ge likabehandlingsorganen ett sådant mandat, men det finns några undantag inom EU.[3] Artikel 3 DO anser att artikel 3.3 har en något oklar innebörd när det gäller vad som krävs av medlemsstaterna. Enligt DO:s uppfattning bör det inte krävas någon statlig reglering av likabehandlingsorganens interna organisationsstruktur. DO har på eget initiativ inrättat en organisationsstruktur som innebär att skilda enheter har olika uppdrag och ansvarsområden, vilka regleras i myndighetens arbetsordning. DO:s rättsenhet har ansvar bland annat för tillsyn över att diskrimineringslagen (2008:567) följs. Myndigheten har en separat processenhet vars uppdrag bland annat är att föra DO:s processer i domstol. DO har även en utvecklings- och analysenhet med uppdraget att bland annat samordna, planera, genomföra, följa upp och utveckla myndighetens främjande verksamhet. Genom DO:s organisationsstruktur uppnås en lämplig uppdelning av DO:s olika uppdrag. Artikel 4 DO ser positivt på förslaget i artikel 4 men konstaterar att det saknas en närmare förklaring av innebörden av uttrycket användandet av automatiserade system. Även om skälen ger en indikation om hur artikel 4 bör tolkas anser DO att det vore önskvärt om själva direktivtexten kunde förtydligas. Artikel 6.3 Enligt DO är uttrycket individ- och situationsanpassad rådgivning i artikel 6.3 oklart. Uttrycket kan tolkas som att likabehandlingsorganen ska ge övergripande information om det rättsliga regelverket som kan vara relevant för anmälaren utifrån den information som har lämnats in, men utan att likabehandlingsorganet tar ställning till anmälan i sak. DO anser att det är lämpligt att likabehandlingsorganen ger denna typ av information inom ramen för sina uppdrag. Enligt DO:s uppfattning borde det dock klargöras att sådan rådgivning inte ska innefatta en skyldighet att svara på frågor om en person faktiskt har blivit diskriminerad i någon form, eller göra några andra bedömningar av enskilda ärenden. Det är även viktigt att förslaget inte innebär en skyldighet att ge juridisk rådgivning till enskilda i sådan utsträckning att det riskerar att komma i konflikt med de allmänna förvaltningsrättsliga principerna om saklighet och opartiskhet som gäller för svenska myndigheter (5 § andra stycket förvaltningslagen). Artikel 6.4 Det är oklart vad den närmare innebörden av begreppet preliminär bedömning är i artikel 6.4. Det framgår till exempel inte hur omfattande en sådan preliminär bedömning av ett klagomål behöver vara och hur detaljerad motivering som ska ges. DO konstaterar att artikel 6.4 verkar förutsätta att de berörda parterna ska ha fått möjligheten att frivilligt lämna in information till likabehandlingsorganet innan organet gör en preliminär bedömning. Enligt DO är det oklart vilka som avses med begreppet berörda parterna. Det torde dock tolkas som att likabehandlingsorganet ska ge den som påstås ha diskriminerat möjligheten att lämna uppgifter till DO redan innan en preliminär bedömning görs. Enligt DO:s uppfattning kan det ifrågasättas om det finns ett behov av en sådan detaljerad reglering av förfarandet för att hantera och bedöma klagomål samt initiera ärenden hos likabehandlingsorganen. I varje fall anser DO att det finns anledning att ifrågasätta lämpligheten av det förfarande som föreslås i artikel 6.4 i förhållande till det arbetssätt som i praktiken krävs för att likabehandlingsorgan med begränsade resurser ska kunna hantera en stor mängd anmälningar. Utifrån DO:s erfarenhet av att hantera anmälningar framstår det inte som effektivt eller proportionerligt att i samtliga fall informera motparten eller begära ett yttrande från denne. DO vill även understryka att ett eventuellt krav på att DO ska göra en preliminär bedömning i sak av varje anmälan som kommer in till myndigheten skulle vara mycket betungande och ta resurser från andra viktiga uppgifter. DO tog emot drygt 5 000 anmälningar under 2021. För att kunna utnyttja myndighetens resurser på ett effektivt sätt är det därför viktigt att det finns en tillräckligt stor handlingsfrihet för DO när det gäller förfarandet för hur anmälningar granskas och väljs ut för vidare utredning. Artikel 7 DO har inga synpunkter på förslaget i artikel 7 om en generell möjlighet till uppgörelse i godo. Enligt DO skulle det dock behöva tydliggöras i vilket skede ett sådant förfarande ska erbjudas. Det framstår som olämpligt att likabehandlingsorganen ska verka för förlikning i ett ärende innan de gjort en egen bedömning av diskrimineringsfrågan. I detta sammanhang kan nämnas att först när DO har trätt in som part för den enskilde, på grund av att DO bedömt att denne har diskriminerats, finns det en möjlighet att DO för den enskildes räkning och med dennes godkännande ingår förlikning med motparten. Ett sådant förfarande kan vara ett tids- och resurseffektivt sätt att ge upprättelse till personen som har diskriminerats. Det är dock inte klart om den typen av förlikningsförfarande motsvarar det som avses i artikel 7. Artikeln förefaller röra sig om en situation där likabehandlingsorganet eller en annan aktör ansvarar för medling mellan parterna. I sådana fall anser DO att det bör vara andra aktörer än DO som ska ansvara för medling i tvister eftersom en sådan uppgift skulle komma i konflikt med DO:s nuvarande roll som part i processer. Artikel 8.1 och artikel 9.3 DO tillstyrker förslaget att likabehandlingsorganen ska få utreda ärenden på eget initiativ (artikel 8.1) och väcka talan i eget namn i domstol (artikel 9.3). Som anges i skälen är vissa fall av diskriminering svåra att bekämpa eftersom det inte finns någon klagande som själv driver ärendet och det är därför viktigt att likabehandlingsorganen kan agera i eget namn för att försvara allmänintresset. DO konstaterar att förslaget har vissa likheter med förslaget som lagts fram i betänkandet Ett utökat skydd mot diskriminering [4] om att utöka skyddet mot diskriminering i svensk rätt till att omfatta diskrimineringsfall där det saknas en identifierbar skadelidande person. I betänkandet föreslås att en möjlighet till vitesföreläggande införs i diskrimineringslagen för det fall någon som är företrädare för en verksamhet eller en organisation som omfattas av 2 kap. diskrimineringslagen, eller som i övrigt har ett bestämmande inflytande över verksamheten eller organisationen, sprider uttalanden eller meddelanden som uttrycker missaktning och som har samband med en skyddad diskrimineringsgrund. DO vill samtidigt framhålla att denna typ av processer skulle innebära ett nytt arbetssätt för DO som skulle kräva ytterligare resurser. Algoritmisk diskriminering där en identifierbar skadelidande person saknas I detta sammanhang kan även nämnas att DO tidigare har varnat för risken att användandet av algoritmer kan leda till diskriminering av ett mycket stort antal enskilda utan att varken de eller den som använder systemet i sin verksamhet känner till det.[5] DO konstaterar att även skälen i direktivförslagen identifierar risken för algoritmisk diskriminering som ett potentiellt problem. DO konstaterar vidare att ett förslag på förordning om artificiell intelligens (AI) för närvarande bereds inom EU.[6] Ett syfte med förordningsförslaget är att säkerställa att AI-system är förenliga med grundläggande rättigheter. Som ett led i detta föreslås det att likabehandlingsorgan ska kunna få tillgång till dokumentation om AI-system som skapas i enlighet med förordningen när det är nödvändigt för deras uppdrag. Enligt DO förutsätter en effektiv tillsyn av potentiellt diskriminerande AI-system i linje med direktivförslagen och förslaget till AI-förordning att likabehandlingsorganen har möjligheten att ingripa i fall där det saknas en identifierbar skadelidande person och att det ska finnas effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för sådana överträdelser. Artikel 8.2 och 8.3 DO anser att möjligheten att begära in relevanta uppgifter är en förutsättning för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. Det är mot denna bakgrund som en sådan uppgiftsskyldighet regleras i 4 kap. 3 § diskrimineringslagen och ger ett stöd för DO att begära in uppgifter med mera som kan ha betydelse för tillsynen. Uppgiftsskyldigheten är även vitessanktionerad i 4 kap. 4 §. Avsaknaden i artikel 8.3 av minimikrav på medlemsstaterna att införa en skyldighet att tillhandahålla uppgifter till likabehandlingsorganen riskerar att bidra till en fortsatt ojämn tillämpning av likabehandlingsprincipen enligt EU:s jämlikhetsdirektiv. Enligt DO:s uppfattning vore det mer ändamålsenligt att ändra ordet ”får” till ”ska” i artikel 8.3. DO beklagar även att det saknas krav på att medlemsstaterna ska införa effektiva sanktioner för att säkerställa att likabehandlingsorganens begäran efterföljs. DO återkommer till frågan om effektiva utredningsbefogenheter i förhållande till gällande svensk rätt under artikel 9.4 och artikel 10. Artikel 8.4 DO välkomnar förslaget i artikel 8.4. DO kan rikta tillsynsbeslut mot den verksamhet som DO granskar. Tillsynsbeslut innehåller DO:s bedömning av om tillsynsobjektet har följt diskrimineringslagen eller inte. DO:s tillsynsbeslut är inte rättsligt bindande men kan ändå leda till att en verksamhet exempelvis ändrar en rutin eller regel som riskerar att diskriminera någon. Det saknas i artikeln en närmare beskrivning av innebörden av begreppet skyldighet att återkoppla. DO erfar dock att det i vissa andra medlemsstater finns en möjlighet för likabehandlingsorganen att kräva att tillsynsobjektet inger ett svar på likabehandlingsorganets yttrande och rekommendationer.[7] DO är positiv till att en sådan mekanism införs och bedömer att det kan öka tillsynsobjektets incitament att ta hänsyn till ett eventuellt konstaterande av diskriminering och vidta nödvändiga åtgärder. Det kan även underlätta för DO att följa i vilken utsträckning myndighetens tillsynsbeslut efterföljs. Samtidigt konstaterar DO att detta skulle innebära en ny uppgift för DO, vilken skulle kräva ökade resurser om DO ska ha möjlighet att utföra den. Enligt DO:s uppfattning är det oklart hur direktivförslagens krav på att likabehandlingsorganet ska utfärda ett yttrande ska tillämpas i de fall där likabehandlingsorganet beslutar att initiera ett processärende och träda in som part för en enskild som har diskriminerats. I sådana ärenden brukar DO avsluta tillsynsutredningen och initiera ett processärende genom ett beslut om partsinträde. I samband med beslutet om partsinträde framställer DO normalt sett ett krav på att motparten ska betala diskrimineringsersättning. Om motparten godtar att betala ersättning till den som diskriminerats avslutas ärendet. Om det inte är möjligt eller lämpligt för DO att ingå förlikning med motparten går DO som regel vidare och lämnar in en stämningsansökan till domstol. Av beslutet att framställa krav på diskrimineringsersättning framgår DO:s bedömning av om en överträdelse av diskrimineringsförbud har skett. Enligt DO:s uppfattning bör det förtydligas att ett sådant beslut om att framställa krav motsvarar det förfarande som avses i artikel 8.4. Artikel 9.2 (b) DO välkomnar förslaget enligt artikel 9.2 (b) att likabehandlingsorganen ska ha rätten att avge så kallade amicus curiae-utlåtanden. En sådan möjlighet finns idag för likabehandlingsorgan i vissa andra medlemsstater[8] och kan bli ett viktigt komplement till andra rättsliga befogenheter när det gäller att verka för att diskriminerade individer får upprättelse, tillvarata likabehandlingsorganens expertkompetens och utveckla rättspraxis på diskrimineringsområdet. DO vill dock påpeka att detta skulle medföra behov av att reglera ett nytt förfarande i svensk rätt på diskrimineringsområdet. En sådan ordning skulle även innebära ett nytt arbetssätt för DO och kräva ytterligare resurser. Artikel 9.4 DO avstyrker förslaget i artikel 9.4 som olämpligt i sak, vilket utvecklas nedan. Dessutom anser DO att förbudet i artikeln, beroende på tolkningen av direktivet, kan strida mot principen enligt artikel 17 om att implementeringen av direktivet under inga omständigheter får utgöra en grund för en inskränkning av nivån på det skydd mot diskriminering som redan finns i medlemsstaterna när det gäller de frågor som direktivet omfattar. Enligt DO bör de medlemsstater som idag har en reglering som tillåter att information som tvångsvis hämtats in inom ramen för en tillsyn används i en efterföljande domstolsprocess få behålla den regleringen. I annat fall skulle möjligheterna att upprätthålla skyddet mot diskriminering försämras när det gäller möjligheten för likabehandlingsorgan att utkräva sanktioner med anledning av diskriminering genom en talan i domstol. Eftersom artikel 9.4 har en sådan kategorisk utformning kan den dock trots artikel 17 tolkas som ett undantagslöst förbud för likabehandlingsorgan att använda sig av sådan bevisning, vilket skapar en motsättning mellan dessa artiklar. Artikel 9.4 bör därför strykas, alternativt bör det klargöras i artikeln att den inte påverkar befintliga möjligheter för likabehandlingsorgan i medlemsstater att använda sig av sådan bevisning i domstol. Förslaget skulle urholka DO:s tillsynsuppdrag och bidra till en mindre effektiv tillämpning av diskrimineringsskyddet i Sverige och EU. Diskrimineringslagen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Den som omfattas av förbuden mot diskriminering och repressalier, av skyldigheten att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier eller av bestämmelserna om aktiva åtgärder är skyldig att på begäran av DO bland annat lämna de uppgifter om förhållandena i verksamheten som kan ha betydelse för tillsynen. Den som inte rättar sig efter en begäran får av DO föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet.[9] Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att en uppgiftsskyldighet kan antas ha stor betydelse för ombudsmannens praktiska förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn. Inte minst kan den antas ha betydelse som påtryckningsmedel.[10] DO delar denna bedömning. Möjligheten till informationsinhämtning med stöd av dessa bestämmelser är en förutsättning för att myndigheten ska kunna utöva en effektiv tillsyn av diskrimineringslagen. Enligt förarbetena till diskrimineringslagen innebär DO:s tillsynsuppdrag att myndigheten både ska granska hur arbetsgivare, företag med flera följer sina skyldigheter enligt lagen och kunna föra talan i tvister enligt lagen.[11] Insamlingen av uppgifter kan exempelvis vara särskilt viktig i ärenden med komplexa rättsliga eller faktiska omständigheter. Det kan även vara nödvändigt att begära in uppgifter i ärenden gällande missgynnanden på sådana områden där det krävs tillgång till skriftliga rutiner eller liknande riktlinjer för att påvisa att behandlingen av en enskild avviker från en tänkt normalbehandling i en jämförbar situation. Om likabehandlingsorganen inte fick åberopa sådana uppgifter som bevisning i domstolsprocesser skulle det innebära att talan i praktiken aldrig skulle kunna föras framgångsrikt i den typen av mål som beskrivs ovan. EU-rätten ställer krav på att det ska finnas effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner som ska tillämpas på överträdelser av de nationella regler som införlivar EU:s jämlikhetsdirektiv. I Sverige har detta införlivats genom införandet av en sanktion för överträdelser av diskrimineringslagen – diskrimineringsersättning. Sanktionen utgör ersättning för den kränkning som överträdelsen innebär och syftar även till att motverka överträdelser av diskrimineringslagen. Enligt DO:s uppfattning skulle förslaget enligt artikel 9.4 i praktiken innebära en allvarlig försämring av förutsättningarna för DO att kunna föra talan i domstol och framställa anspråk på diskrimineringsersättning för enskilda som diskriminerats. Enligt skälen syftar artikel 9.4 till att värna principerna om en rättvis rättegång och parternas likställdhet. DO ifrågasätter att dessa principer nödvändigtvis skulle kräva ett förbud mot användningen i domstol av bevisning som hämtats in av likabehandlingsorganet under en föregående tillsyn. Den svenska lagstiftaren har mot bakgrund av diskrimineringslagens utformning uppenbarligen inte haft denna inställning i frågan, utan tvärtom bedömt att möjligheten för DO att föra talan för den enskildes räkning är ett led i att tillförsäkra personer som diskriminerats ett lämpligt och effektivt rättsligt skydd och underlätta för dem att tillvarata sina lagstadgade rättigheter.[12] Förbudet i artikel 9.4 riskerar dessutom att inkräkta på den EU-rättsliga principen om nationell processuell autonomi. EU-rätten reglerar inte medlemsstaternas processuella ordningar, exempelvis när det gäller regler för när bevis kan tillåtas i domstol. Alla medlemsstater i EU är dock bundna av Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (när de tillämpar unionsrätt). Frågan om det skulle strida mot principen om parternas likställdhet att använda bevis som insamlats under tillsynsfasen får alltså avgöras från fall till fall i nationell domstol. Principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering är grundpelare i den svenska processordningen som även gäller i mål om diskriminering. [13] Förslaget enligt artikel 9.4 framstår som oförenligt med dessa grundläggande processuella principer. De eventuella risker som kommissionen identifierat för att likabehandlingsorgan skulle missbruka sina tillsynsbefogenheter att tvångsvis inhämta bevisning eller att dessa skapar en olämplig obalans mellan parterna i en domstolsprocess, skulle i stället för ett bevisförbud kunna förebyggas med föreskrifter i direktivet om att de tillsynsobjekt som motsätter sig att lämna vissa uppgifter ska ha rätt att få skyldigheten prövad i ett rättsligt förfarande. DO konstaterar att det i artikel 10 dessutom finns ett allmänt krav på medlemsstaterna att säkerställa rätten till försvar. Enligt DO:s uppfattning framstår denna reglering som ett mer ändamålsenligt sätt att se till att grundläggande rättssäkerhetsprinciper upprätthålls samtidigt som den nationella processuella autonomin respekteras. Artikel 10 DO vill påtala att det angivna kravet i artikel 10 på medlemsstaterna att garantera sekretesskydd för vittnen och visselblåsare och, så långt det är möjligt, även för klagande/anmälare är problematiskt i förhållande till det tillämpliga sekretesskyddet för enskildas uppgifter enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL). När det gäller uppgifter hos DO förutsätter tillämpningen av sekretesskyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden att det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs (33 kap. 1 § OSL). Även för det fall att sådana uppgifter finns hos en domstol i mål om diskriminering finns det en presumtion för att uppgifterna är offentliga (36 kap. 4 § OSL). Den närmare innebörden av artikel 10 bör därför klargöras för att säkerställa att svensk rätt är förenlig med sekretesskravet. Artikel 14 och 15 Artikel 14 och 15 reglerar likabehandlingsorganens insamling av jämlikhetsdata och tillgång till data i syfte att ta fram rapporter och bidra till övervakningen av direktivens tillämpning. DO anser att likabehandlingsorgan har en viktig roll att samla in data och bidra med kunskap om diskriminering. DO har därför inga synpunkter på förslaget att likabehandlingsorganen ska samla data om sina egna aktiviteter i syfte att ta fram årsredovisningar samt rapportering om förekomsten av diskriminering i respektive land. DO är positivt inställd till förslaget enligt artikel 14.3 att likabehandlingsorganen ska kunna få tillgång till relevant statistik som insamlats av andra offentliga och privata aktörer. Samtidigt välkomnar DO att artikel 14.3 inte ställer några detaljkrav vad gäller metoder för insamling av jämlikhetsdata, utan verkar möjliggöra för metodologiska variationer och olikheter i medlemsstaterna. Artikel 14, läst tillsammans med skälen, förefaller bekräfta DO:s uppfattning att rapporter bör baseras på information och data från olika kunskapskällor inklusive anmälningar, rättsliga beslut, dialoger, undersökningar och rapporter från det civila samhället och andra relevanta aktörer. DO anser att det är viktigt att beakta att olika grupper och aktörer har olika inställning till former för insamling av data och kunskap om diskriminering. Beslut i detta ärende (DO 2022/4672) har fattats av Lars Arrhenius efter föredragning av utredaren Graeme Jarvie och experten Tarik Qureshi. I den slutliga handläggningen har också stabschefen Lovisa Strömberg deltagit. Lars Arrhenius, diskrimineringsombudsman [1] Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet [2] Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet [3] Kommissionens arbetsdokument Equality bodies and the implementation of the Commission Recommendation on standards for equality bodies, SWD(2021) 63 final, s. 4 [4] SOU 2021:94 [5] Skrivelse, Om behovet av effektiva och avskräckande sanktioner vid vissa överträdelser av diskrimineringslagen (2008:567) med mera, 19 december 2019 [6] Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om harmoniserade regler för artificiell intelligens, COM(2021) 206 final [7] Kommissionens arbetsdokument Equality bodies and the implementation of the Commission Recommendation on standards for equality bodies, SWD(2021) 63 final, s. 10 [8] Se, till exempel, det irländska likabehandlingsorganet, https://www.ihrec.ie/our-work/legal-activity/amicus-curiae-power/ [9] 4 kap. 3 och 4 § diskrimineringslagen [10] Prop. 2007/08:95, s. 372 [11] Prop. 2007/08:95, s. 370 - 371 [12] Prop. 2007/08:95 s. 430 [13] 35 kap. 1 § rättegångsbalken

Visa fler