Vi arbetar för ett samhälle
fritt från diskriminering.

Remissvar

DO får olika förslag på remiss, oftast från Regeringskansliet men också från andra myndigheter. Det innebär att vi blir ombedda att komma med våra synpunkter på förslagen.

De kan handla om ändringar i lagar eller föreskrifter. Vi tar ställning till förslagen utifrån vårt uppdrag och kan belysa vilka konsekvenser de kan få om de genomförs. Här kan du ta del av våra svar på remisserna.

Du hittar samtliga remissvar för nuvarande år och för ett år tillbaka i tiden. För tidigare remissvar har vi gjort ett urval.

  • ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet

    SOU 2021:86

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) lämnar, utifrån de frågor som rör DO:s verksamhetsområde, följande yttrande. Övergripande synpunkter DO välkomnar ILO-utredningens betänkande som ett led i att arbetet för Sveriges ratifikation av ILO-konventionen fortskrider. Konventionen kan förväntas bli ett viktigt internationellt instrument för att motverka våld och trakasserier i arbetslivet. DO tillstyrker utredningens slutsats att det inte finns några hinder för att Sverige ratificerar konventionen. I detta sammanhang är det relevant att påminna om att Arbetsmarknadsdepartementet nyligen har remitterat betänkandet SOU 2021:94 Ett utökat skydd mot diskriminering. DO har tillstyrkt förslagen i det betänkandet och vill understryka att det även med hänsyn till förenligheten med ILO-konventionen är av stor vikt att de förslag som rör diskrimineringsskyddet i arbetslivet genomförs. DO beklagar att utredningen inte har haft sådant utrymme inom den givna utredningstiden som krävts för att ta ställning till DO:s synpunkter om de brister i diskrimineringslagen som har koppling till utredningens uppdrag att föreslå åtgärder som bidrar till att uppnå konventionens övergripande syfte om ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. DO kommer att utveckla dessa brister i slutet av detta yttrande. Rätt till likabehandling och icke-diskriminering (artikel 6) och förbud mot våld och trakasserier (artikel 4.2 a och 7) DO har inte några invändningar mot utredningens bedömning att det inte krävs några lagändringar eller andra åtgärder för att svensk rätt ska vara förenlig med konventionens bestämmelse om att anta lagar, författningar och policyer som säkerställer rätten till likabehandling och icke-diskriminering i arbetslivet, och konventionens bestämmelser om att medlemsstaterna ska förbjuda våld och trakasserier i arbetslivet. Diskrimineringslagen utgör en central lagstiftning i detta sammanhang. DO anser att det finns brister i diskrimineringslagen som rör skyddet mot diskriminering, inklusive diskriminerande trakasserier, i arbetslivet men att dessa inte utgör hinder för en ratifikation av ILO-konventionen. Efterlevnaden av konventionen (artikel 4.2 d–f och h samt 10) Som utredningen lyfter i betänkandet har DO framfört att sanktionssystemet enligt diskrimineringslagen brister i effektivitet. DO har framhållit att möjligheten att väcka talan mot en arbetsgivare vid överträdelser av 2 kap. diskrimineringslagen förutsätter att det finns en enskild som drabbats och är villig att medverka till att väcka talan och att det inte finns några administrativa sanktioner att tillgå. Här kan det noteras att det i betänkandet SOU 2021:94 Ett utökat skydd mot diskriminering nyligen lämnats förslag om en ny bestämmelse i diskrimineringslagen som ska göra det möjligt för DO att ingripa mot diskriminerande uttalanden eller meddelanden med vitesföreläggande och som ska kunna tillämpas såväl när det saknas en identifierbar skadelidande som när det finns en skadelidande, men denne inte vill eller kan föra talan om diskrimineringsersättning. Det är viktigt att detta förslag genomförs. DO har också pekat på bristen att DO inte på egen hand kan utfärda vitesförelägganden vid bristande efterlevnad av aktiva åtgärder enligt 3 kap. diskrimineringslagen utan måste begära ett föreläggande hos Nämnden mot diskriminering. Även om DO alltså anser att det finns brister i diskrimineringslagens sanktionsordning är det inte fråga om sådana brister som gör att DO ifrågasätter utredningens bedömning att Sverige kan ratificera konventionen. Tillgång till rättsmedel m.m. (artikel 4.2 e, 10 b och 10 e) och sanktioner (artikel 4.2 f och 10 d) Som utredningen nämner i betänkandet har DO framfört att när det gäller skyldigheten för arbetsgivare enligt 2 kap. 3 § DL att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier eller sexuella trakasserier, och arbetstagarens möjlighet att kräva diskrimineringsersättning vid arbetsgivarens underlåtenhet, så uppkommer den först efter det att arbetsgivaren fått kännedom om sådana trakasserier. Det finns därför inget diskrimineringsrättsligt skydd mot trakasserier mellan arbetstagare före denna tidpunkt. Vidare nämner utredningen i betänkandet att DO har påtalat bristerna att DO saknar andra sanktionsmöjligheter än att föra talan för enskilda för brott mot diskrimineringsförbuden enligt 2 kap. diskrimineringslagen, att DO inte är behörig att på egen hand utfärda vitesförelägganden för bristande efterlevnad av aktiva åtgärder enligt 3 kap. diskrimineringslagen och att preskriptionstiderna i arbetslivet är alltför korta. DO anser att de brister i diskrimineringslagen som nämns ovan försvagar tillgången till rättsmedel och sanktioner vid trakasserier i arbetslivet men att dessa hinder inte utgör hinder för ratifikation av ILO-konventionen. Åtgärder som innebär att Sverige bättre uppfyller konventionens syfte Utöver utredningens huvuduppdrag – att undersöka om det behövs författningsändringar eller andra åtgärder för att konventionen ska kunna ratificeras – hade den ett ”bonusuppdrag” som innebar att det fanns utrymme för utredningen att föreslå ytterligare åtgärder om sådana bedöms lämpliga för att uppnå konventionens övergripande syfte. En ökad tydlighet när det gäller arbetsgivares arbete med våld och trakasserier DO instämmer i bedömningen av behovet av ett förtydligande av ett reglerat krav på att arbetsgivaren ska verka för att våld och trakasserier inte förekommer i arbetslivet. Som framgår av betänkandet har DO under utredningen haft invändningar mot förslaget att införa begreppet trakasserier i arbetsmiljölagen, mot bakgrund av att samma begrepp redan finns i diskrimineringslagen och där har en delvis snävare betydelse. Både arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen riktar sig till arbetsgivare och det finns enligt DO en risk för att en användning av begreppet trakasserier i båda lagarna skapar förvirring och försvårar arbetsgivarens användning av, och arbetstagarens förståelse för begreppet när det används i riktlinjer, rutiner, handlingsplaner etc. Ett alternativ är därför att i stället för trakasserier använda begreppen ”kränkande handlingar” eller ”kränkningar”, det vill säga i den föreslagna bestämmelsen skulle det då anges att arbetsmiljön så långt som möjligt ska vara fri från våld och andra kränkande handlingar, alternativt kränkningar. Vid DO:s ytterligare överväganden finner dock DO skäl att ompröva sitt tidigare ställningstagande. Förutom de i huvudsak goda skäl som utredningen har anfört i betänkandet för att begreppet trakasserier bör användas i arbetsmiljölagen, förefaller det även ändamålsenligt att använda samma begrepp i den svenska lagtexten som används i konventionen. Att begreppet trakasserier har en mer inskränkt betydelse i diskrimineringslagen bör då inte utgöra ett avgörande argument mot att använda samma begrepp med en vidare innebörd i arbetsmiljölagen. DO bedömer att problem vid tillämpningen av regelverken kan hanteras genom att arbetsgivare vid behov använder begreppet diskriminerande trakasserier i relevanta dokument när det är trakasserier enligt diskrimineringslagen som avses och genom samverkan mellan och information från DO och Arbetsmiljöverket om arbetsgivares skyldigheter på arbetsmiljöområdet. Här kan det även nämnas att det i betänkandet SOU 2021:94 Ett utökat skydd mot diskriminering föreslås att 3 kap. 6 § diskrimineringslagen ska förtydligas så att det klart framgår att arbetsgivarens skyldigheter, inom ramen för arbetet med aktiva åtgärder, att ha riktlinjer och rutiner för verksamheten i syfte att förhindra trakasserier och sexuella trakasserier även omfattar sådana trakasserier från tredje man (till exempel kunder, gäster eller brukare). DO har tillstyrkt förslaget som skulle möjliggöra att arbetet med att motverka trakasserier och sexuella trakasserier från tredje man mot arbetstagare och jämställda personer på arbetsplatsen införlivas med annat förebyggande arbete mot diskriminering och att DO kan bedriva tillsyn även över arbetet mot dessa former av trakasserier. Brister i diskrimineringslagen som minskar effektiviteten i regleringen om trakasserier och sexuella trakasserier Som framgår av utredningens betänkande har DO särskilt lyft tre brister i diskrimineringslagen. Dessa brister avser begränsningen av arbetsgivarbegreppet och av arbetsgivarens principalansvar enligt diskrimineringslagen för anställdas trakasserier av andra anställda, kravet på insikt enligt diskrimineringslagen vid trakasserier och sexuella trakasserier och de korta preskriptionstiderna i diskrimineringslagen för talan med anledning av arbetsgivares trakasserier och sexuella trakasserier. DO beklagar att utredningen bedömt att det krävs en mer djupgående analys än vad utredningen haft möjlighet att göra inom utredningstiden för att kunna ta ställning till DO:s synpunkter. DO utvecklar nedan något de påtalade bristerna. Begränsningen av arbetsgivarbegreppet och av arbetsgivarens principalansvar DO anser att det finns ett behov av en utvidgning av arbetsgivarens principalansvar vid trakasserier och sexuella trakasserier på arbetsplatsen, det vill säga att förbudet mot trakasserier inte enbart ska omfatta arbetsgivaren när det är fråga om en person som i arbetsgivarens ställe har rätt att besluta i frågor som rör arbetstagare m.fl. på arbetsplatsen, utan även gälla trakasserier mellan medarbetare eller i vart fall en vidare krets av företrädare för arbetsgivaren. DO:s uppfattning är att begränsningen av arbetsgivarbegreppet och arbetsgivarens principalansvar innebär att en betydande del av arbetstagarna på den svenska arbetsmarknaden utesluts från diskrimineringslagens skydd mot diskriminering, inklusive trakasserier och sexuella trakasserier. DO menar vidare att det finns en bristande likvärdighet i diskrimineringslagens skydd för enskilda genom att arbetsgivarens ansvar för en anställds diskriminering/trakasserier/sexuella trakasserier av en annan anställd är mer begränsat jämfört med exempelvis ansvaret för anställdas diskriminering/trakasserier/sexuella trakasserier av kunder. DO anser att ett begränsat arbetsgivar- eller principalansvar innebär ett mindre effektivt skydd mot trakasserier i arbetslivet när det gäller trakasserier och sexuella trakasserier mellan arbetstagare. Frågan bör utredas närmare vid en kommande översyn av diskrimineringslagens reglering av principalansvaret i arbetslivet och på andra områden. Kravet på insikt vid trakasserier och sexuella trakasserier DO anser att det så kallade insiktskravet enligt diskrimineringslagen vid trakasserier och sexuella trakasserier, det vill säga att den som utför trakasserande handlingar vid trakasserier ska ha insett att handlingen är oönskad och kränkande för den som utsatts på grund av sambandet med en diskrimineringsgrund respektive vid sexuella trakasserier ska ha insett att handlingen är oönskad och kränkandet, bör utredas närmare i en kommande utredning. Insiktskravet innebär en markant begränsning av vilka beteenden och handlingar som kan bedömas som trakasserier i arbetslivet, särskilt när vanligt förekommande bevissvårigheter i diskrimineringsärenden beaktas. Denna begränsning är problematisk ur skyddssynvinkel. Med hänsyn till problematiken med insiktskravet vid trakasserier och sexuella trakasserier enligt diskrimineringslagen anser DO att insiktskravet bör utredas närmare vid en kommande översyn av diskrimineringslagens reglering på området. De korta preskriptionstiderna för talan med anledning av arbetsgivares trakasserier DO anser att preskriptionstiderna i diskrimineringslagen vid olika former av talan som grundas på att diskriminering förekommit i arbetslivet är problematiska. Ett av problemen är att det finns en mängd olika tidsfrister. Det är också ett problem att de preskriptionstider som gäller för vissa former av talan, där den yrkade rättsföljden är diskrimineringsersättning, är så korta att de kan göra det orimligt svårt för enskilda som anser sig diskriminerade, exempelvis i form av trakasserier eller sexuella trakasserier, att göra anspråk på sina rättigheter. Enligt DO bör problematiken med diskrimineringslagens preskriptionstider i arbetslivet bli föremål för en översyn i samband med en utredning av övriga ovan nämnda frågor. Beslut i detta ärende har fattats av Lars Arrhenius efter föredragning av experten Tarik Qureshi. I den slutliga handläggningen har också stabschefen Lovisa Strömberg och chefen för rättsenheten Adrian Engman deltagit. Lars Arrhenius. diskrimineringsombudsman

  • Träffsäkert - Införande av månadsuppgifter i bostadsbidraget och underhållsstödet

    SOU 2021:101

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmodats att yttra sig över ovanstående utredning. DO har inte några synpunkter på huvuddelen av de förslag som utredningen lägger fram, men kan konstatera att några av förslagen aktualiserar frågor om allas tillgång till lika rättigheter och möjligheter. DO har till exempel noterat att några förslag är utformade på sätt som kan riskera att missgynna kvinnor. Det finns bland annat anledning att fråga sig om avskaffandet av flerbarnstillägget kan komma att innebära en försämring för en redan ekonomiskt utsatt grupp som ensamstående kvinnor med barn. DO noterar även att det i utredningen konstateras att de förslag som lämnas avseende bostadsbidrag och underhållsstöd kommer att ha olika konsekvenser för män och kvinnor. DO vill mot denna bakgrund understryka vikten av att socialförsäkringssystemet säkerställer kvinnors lika rättigheter och möjligheter. När det kommer till det solidariska ansvaret vid återbetalning av bostadsbidraget för makar och sambor, och bedömning att det bör kvarstå, kan DO även här se att det föreligger en risk för att kvinnor missgynnas. I utredningen övervägs en individualisering av bostadsbidraget, men utredningen kommer fram till att en individualisering inte är en tillräcklig lösning på de problem med solidariskt betalningsansvar som har lyfts fram. Utredningen föreslår mot den bakgrunden inget avskaffande av det solidariska betalningsansvaret. Som utredningen uppmärksammar har Försäkringskassan tidigare föreslagit att det månatliga bostadsbidraget bör beräknas utifrån hushållets gemensamma ekonomiska situation, men beviljas individuellt med hälften var av det beviljade beloppet. Bakgrunden till detta är att Försäkringskassan menar att en gemensam utbetalning inte är förenlig med jämställdhetsperspektivet och att problemen vid en eventuell återbetalning av bidraget med det solidariska återkravet är stora när makarna har separerat efter det att gemensamt bostadsbidrag har betalats ut.[1] DO menar mot denna bakgrund att utredningens förslag är otillfredsställande och att förslaget inte löser de problem som i dag finns med det solidariska ansvaret vid återbetalning av bostadsbidraget och som riskerar att missgynna kvinnor. Beslut i detta ärende har fattats av Lars Lindgren efter föredragning av utredare Ulrika Bertilsson. Lars Lindgren, chef för analys- och utvecklingsenheten

  • Straff för deltagande i en terroristorganisation

    Ds 2022:6

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har utifrån sitt uppdrag inga synpunkter på förslagen i ovanstående promemoria. Beslut i detta ärende har fattats av Lars Arrhenius efter föredragning av utredaren Laine Nõu Englesson. I den slutliga handläggningen har enhetschefen Adrian Engman, sektionschefen Carolina Stiwenius och experten Tarik Qureshi deltagit. Lars Arrhenius, diskrimineringsombudsman

  • Forum för levande historias framtida inriktning

    Ku2021:A

    Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmodats att yttra sig över ovanstående promemoria. Angående utredningens förslag som rör relationen mellan Forum för levande historias (FLH) uppdrag och den verksamhet som ska bedrivas vid Sveriges museum om Förintelsen har DO inga synpunkter. Däremot finner DO anledning att yttra sig över några av de övriga förändringar som föreslås och som rör FLH:s framtida inriktning. DO:s uppdrag är fastställt i lag och myndigheten har bland annat i uppdrag att verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. [1] Av förarbetena till lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen framgår att DO:s uppdrag bland annat innefattar att ”…följa utvecklingen av diskriminering, rasism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans inom olika samhällsområden. Myndigheten bör vidare fungera som en pådrivande kraft och en kunskapsbas för andras arbete med dessa frågor. I detta ligger att ombudsmannen bör agera för att initiera och medverka till kunskapsöverföring och upplysning och att goda exempel sprids. Det handlar också om att synliggöra strukturer som kan vara ett hinder för lika rättigheter och möjligheter. Den erfarenhet som ombudsmannen får av arbetet med individuella fall bör utnyttjas i den generellt inriktade verksamheten.”[2] Utredningen föreslår att FLH ska få ett tillägg i myndighetens instruktion som i flera avseenden skulle innebära att myndigheten får ett uppdrag som överlappar DO:s uppdrag. Det föreslagna tillägget i FLH:s instruktion innebär enligt utredningen att FLH ska få ”…till särskild uppgift att öka och fördjupa kunskaperna om antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans”.[3] I sammanhanget konstaterar utredningen att begreppet intolerans används om diskriminerande praktiker som riskerar att hota demokratin och att intolerans är ett samlingsbegrepp för en rad olika företeelser så som exempelvis sexism, rasism, ålderism och religiös intolerans med mera. Utredningen menar att begreppet, i och med dess breda innebörd, passar bra i FLH:s instruktion just eftersom begreppet även inrymmer andra grupper i samhället än de som åsyftas avseende antisemitism, antiziganism och rasism, exempelvis hbtqi-personer och personer med funktionsvariationer. Förslaget motiveras med att FLH genom sitt arbete med att informera om och motverka olika former av rasism har ökat i omfattning de senaste åren. Vidare konstateras att uppgiften att myndigheten ska informera om och motverka antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans endast innebär en precisering av något myndigheten redan gör. För DO framstår det som anmärkningsvärt att förslaget läggs fram utan en analys av hur FLH:s föreslagna uppdrag förhåller sig till DO:s uppdrag och verksamhet och att DO inte ens nämns i promemorian är märkligt. Frågan om förhållandet mellan DO:s och FHL:s uppdrag diskuterades i samband med bildandet av DO. I förarbetena till lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen konstaterade dåvarande regering att även om ”…ombudsmannens uppdrag i denna del har beröringspunkter med Forum för levande historias uppgifter ser regeringen inte det som en nackdel. Tvärtom bör det vara till fördel för arbetet att fler aktörer finns som kan komplettera varandra. På så sätt kan arbetet mot främlingsfientlighet, homofobi och andra former av intolerans förstärkas.”[4] Inför inrättandet av DO framförde även FLH synpunkter på Diskrimineringskommitténs förslag på uppdrag till DO och anförde i sitt remissvar att FLH ansåg att ”…förslaget om att ombudsmannen också ska förebygga och motverka rasism, främlingsfientlighet och homofobi har flera beröringspunkter med forums verksamhet. Forum för levande historia anser att det är viktigt att det finns en bodelning mellan olika myndigheters uppdrag för att på så sätt borga för resurseffektiva samarbeten och synergieffekter.”[5] Både regeringens uttalande och FLH:s remissvar kan ses i ljuset av hur FLH:s dåvarande uppdrag var formulerat. I FHL:s uppdrag fanns då, till skillnad från det i promemorian föreslagna uppdraget, en tydligare koppling mellan FLH:s uppdrag att främja tolerans och mänskliga rättigheter och att det arbetet skulle ta sin utgångspunkt i Förintelsen. Den nuvarande skrivningen i FLH:s instruktion är att myndigheten ”…har till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen.”[6] Visserligen finns det i förslaget till ny instruktionen för FLH fortfarande skrivningar om att myndighetens arbete ska ta sin ”…utgångspunkt i lärdomar från Förintelsen”, men DO kan inte tolka förslaget på tillägg i FLH:s instruktion på annat sätt än att FLH ska få ett uppdrag som i större utsträckning än i dag blir samtidspolitiskt och som handlar om att informera om och motverka antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans. DO:s bedömning är således att FLH:s föreslagna framtida inriktning överlappar med DO:s uppdrag. Intrycket av att utredningens förslag tar sikte på att förändra FLH:s uppdrag så att myndighetens arbete får ett större samtidspolitiskt fokus förstärks även av utredningens förslag att FLH bör få i uppdrag att permanent verka för och samordna och följa upp de insatser som genomförs av andra aktörer för att motverka rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Detta intryck blir än starkare av utredningens redogörelse för de samtal utredningen fört med företrädare för Arbetsmarknadsdepartementet, Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet. Av promemorian framgår att företrädare för dessa departement lyft med utredningen att inrättandet av Sveriges museum om Förintelsen och museets fokus på Förintelsen kommer innebära ”…en öppning för FLH att arbeta bredare och mer mot demokrati och mänskliga rättigheter, dock utan att förlora utgångspunkten i Förintelsen.”[7] Enligt utredningen har företrädarna för departementen vidare fört fram att ”…FLH har vuxit till en motor för arbetet mot rasism i Sverige, med flera olika uppdrag på området” och att detta är ett ”…uppdrag som inte har någon naturlig hemvist hos andra myndigheter.”[8] DO anser det anmärkningsvärt att utredningen inte på något sätt förhåller sig till DO:s i lag fastslagna uppdrag eller myndighetens arbete. Mot denna bakgrund är DO kritisk till såväl den bristfälliga analysen som ligger till grund för förslagen att FLH:s uppgifter i instruktionen omformuleras och att myndigheten ges i uppgift att verka för att samordna och följa upp insatser för att motverka rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som till förslagen i sig. I sammanhanget vill DO även lyfta att det hade varit betydelsefullt om utredningen belyst frågan om vad ett effektivt arbete för att motverka antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans bör bestå i och hur det bör organiseras. Inte minst med tanke på att utredningen förefaller vara av åsikten att detta arbete har en naturlig hemvist hos FLH. För DO hade det tett sig mer relevant att knyta arbetet med att motverka antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans till arbetet mot diskriminering och till arbetet för lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Därmed hade förutsättningarna för arbetets bedrivande tillförsäkrats ett oberoende genom en koppling till diskriminerings- och rättighetslagstiftningen i Sverige. Avsaknaden av en koppling till såväl lagstiftning som praktiskt arbete mot diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter oavsett diskrimineringsgrund riskerar enligt DO att leda till att arbetet med att motverka antisemitism, antiziganism, rasism och intolerans görs till en fråga om att ändra attityder, inte beteenden. Vilken syn utredningen har på detta och vad som motiverar tillägget i FLH:s uppdrag framkommer inte. Sammantaget bidrar detta till att det blir än svårare att bedöma konsekvenserna av utredningens förslag i denna del. Beslut i detta ärende (LED 2022/160) har fattats av Lars Arrhenius efter föredragning av utredaren Björn Brodin. I den slutliga handläggningen har också chefen för staben Lovisa Strömberg, chefen för utvecklings- och analysenheten Lars Lindgren, chefen för utvecklingssektionen Cecilia Narby och experten Tarik Qureshi deltagit. Lars Arrhenius, diskrimineringsombudsman

Visa fler