Sveriges självbild och FN:s funktionsrättskonvention

Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2008. Ändå visar samstämmiga granskningar från FN och civilsamhället, tillsammans med forskning att konventionens rättigheter inte på ett tillfredsställande sätt tillämpas i praktiken. Utvecklingen går till och med bakåt inom flera centrala områden som utbildning, självbestämmande, arbetsmarknad, boende och deltagande i samhället.
Två fall som nyligen skickats till FN:s funktionsrättskommitté för prövning sätter ljuset på allvaret i situationen. Det svenska systemet brister när det kommer till att förebygga, upptäcka och åtgärda diskriminering och kränkningar av rättigheter.

I november 2025 lämnade Malmö mot Diskriminering in ett klagomål mot den svenska staten till FN:s funktionsrättskommitté. Bakgrunden är en man med intellektuell funktionsnedsättning som lämnade in sin aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen en dag för tidigt och därmed straffades ekonomiskt. Mannen hade under lång tid efterfrågat stöd och hjälp från Arbetsförmedlingen för att klara av det byråkratiska systemet utan att få någon adekvat hjälp. Varken Arbetsförmedlingen eller förvaltningsdomstolen som överprövade sanktionen tog någon hänsyn till mannens funktionsnedsättning och mannens aktivitetsersättning sänktes till miniminivå.

I september 2025 beslutade Diskrimineringsombudsmannen att biträda en kvinna som diskriminerats vid rekrytering, vid ett klagomål till FN:s funktionsrättskommitté. Kvinnan sökte anställning som undersköterska på en neonatalavdelning inom Region Stockholm. Kvinnan var en av ett tiotal personer som kallades till intervju. När kvinnan informerade regionen om att hon använder rullstol avbokades intervjun utan att det gjordes någon individuell bedömning av hennes förmågor och utan att föra en dialog om möjliga anpassningar.

Gemensamt för båda dessa exempel är att svenska myndigheter och domstolar inte beaktat Funktionsrättskonventionen, trots att den utgör bindande folkrätt. De två fallen handlar inte om enskilda misstag, de är exempel på en strukturell brist, när myndigheter och domstolar inte beaktar konventionen i sin myndighetsutövning. Därtill visar statistik från Statistikmyndigheten, SCB, att var tredje person med funktionsnedsättning diskrimineras i arbetslivet . Det kan inte tolkas som något annat än systemfel.
Det är dags att göra upp med föreställningen att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden genom befintlig lagstiftning. De som drabbas vittnar gång på gång om motsatsen, och rättsväsendets hantering visar att konventionens rättigheter inte får genomslag.

FN:s kommitté som övervakar konventionens genomförande uttryckte 2024 tydlig oro över Sveriges bristande förståelse för konventionens normer och över att det saknas en översyn av om svensk lagstiftning överhuvudtaget uppfyller konventionen.

Anna Bruces forskning visar tydligt att sådan bristande kunskap inte är ett nytt fenomen i Sverige. I stället var grundläggande missförstånd av konventions krav en bidragande orsak till att Sverige ratificerade konventionen utan att förändra lag eller initiera en översyn av svensk lag, något som fortfarande inte gjorts.

Analysen av förarbetena visar även att förtjänsterna i svensk lagstiftning överdrevs, att indikationer från remissinstanserna på problem i svensk lagstiftning slätades över och att ingen utförlig jämförelse mellan konventionens krav och svensk lag gjordes.

Enligt artikel 4 i konventionen är Sverige inte bara skyldig att respektera och främja rättigheterna – utan även att anta ny lagstiftning där det behövs samt ändra eller avskaffa lagar som strider mot konventionen.

FN:s kommitté uppmanade redan 2014 Sverige att föra in konventionen som svensk lag. Uppmaningen upprepades 2024. Trots kritiken har ingen analys av hur konventionen har genomförts i svensk lag genomförts. Resultatet blir att Funktionsrättskonventionen behandlas som ett policydokument och inte som bindande norm.

Så länge Funktionsrättskonventionen inte har status som svensk lag kan staten på alla områden fortsätta hänvisa till ambitioner i stället för resultat. Rättigheter som inte prövas i domstol riskerar att förbli tomma ord.

De två aktuella fallen ovan är bara två exempel, det finns många fler luckor i lagen som hindrar individer att utkräva sina rättigheter.

Mänskliga rättigheter är grundläggande i en demokrati, men det är först när människor får tillgång till sina rättigheter som de blir verklighet. Regering och riksdag behöver leva upp till sina åtaganden och åtgärda FN-kommitténs rekommendationer.

Vi uppmanar därför regeringen att omedelbart tillsätta en utredning med uppdrag att:

• identifiera på vilket sätt konventionen har genomförts i svensk lagstiftning,
• föreslå nödvändiga lagändringar,
• ta initiativ till en mekanism som säkerställer att all ny lagstiftning är förenlig med och används som ett verktyg för att förverkliga rättigheterna i funktionsrättskonventionen,
• säkerställa reell aktiv involvering för funktionsrättsrörelsen, och
• förbereda för att göra funktionsrättskonventionen till svensk lag.

Det är dags för Sverige att ta ansvar. Det är dags att göra Funktionsrättskonventionen till svensk lag.

Nicklas Mårtensson, ordförande Funktionsrätt Sverige

Lars Arrhenius, diskrimineringsombudsman

Anna Bruce, forskare på Raoul Wallenberginstitutet och medlem i profilområdet Mänskliga rättigheter vid Lunds universitet

Johanna Ingemarsson, jurist Malmö mot Diskriminering