HD klargör: Det går inte att köpa sig fri från ansvar för diskriminering

Målet som Högsta domstolen nyligen avgjorde handlar om en kvinna som fört talan mot en region och yrkade att regionen skulle betala skadestånd på grund av att en barnmorska i samband med hennes förlossning hade utfört ett vårdingrepp utan hennes samtycke. Enligt kvinnan hade regionen därmed överträtt hennes rätt till skydd för kroppslig integritet enligt Europakonventionen, eller rätt till skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt regeringsformen, och orsakat henne ideell skada. I tingsrätten medgav regionen kvinnans yrkande om skadestånd, men erkände inte att en rättighetsöverträdelse hade skett.

Frågan i HD gällde hur en domstol ska behandla en skadeståndstalan när käranden grundar sin talan på en överträdelse av grundläggande fri- och rättigheter, och svaranden medger att betala skadestånd men samtidigt förklarar att medgivandet inte innebär ett erkännande av att det har skett en sådan rättighetsöverträdelse. Målet hade påtagliga likheter med ett mål som DO tidigare drev i Högsta domstolen och domstolen refererar också i det nya avgörandet till det målet.

Under 2021 företrädde DO en person i förhållande till ett flygbolag, och även då handlade frågan om rätten till prövning av sakfrågan. DO yrkade att domstolen skulle pröva frågan om bolaget, vid en säkerhetskontroll på en flygplats, utsatt personen för diskriminering som haft samband med etnisk tillhörighet. Bolaget medgav endast att betala den begärda diskrimineringsersättningen utan att erkänna att personen utsatts för diskriminering.

I det tidigare målet begärde Högsta domstolen ett så kallat förhandsavgörande av EU-domstolen och frågade om en nationell domstol, i fall där detta begärs av den utsatte, måste pröva om diskriminering har skett – och i förekommande fall konstatera att så har skett – oavsett om den som anklagas för diskriminering har erkänt att diskriminering skett.

Av EU-domstolens avgörande framgick att i de fallen när svaranden medger att betala den begärda ersättningen men inte erkänner att en påstådd diskriminering skett, innebär EU:s likabehandlingsdirektiv och EU:s stadga om grundläggande rättigheter att en nationell domstol måste kunna pröva ett yrkande om fastställelse av att sådan diskriminering har skett.

Efter EU-domstolens förhandsavgörande valde svaranden att erkänna att bolaget hade diskriminerat personen i enlighet med grunden för dennes ersättningsyrkande. Högsta domstolen konstaterade därför att det inte längre fanns något intresse för den person som DO företrädde att få det fastställt att denne blivit diskriminerad av bolaget, och att DO:s yrkande om det alltså trots allt inte skulle tillåtas. Samtidigt, och i ett mycket ovanligt särskilt yttrande av samtliga justitieråd som dömde i målet, uttalades dock att EU-domstolens dom medförde att överväganden måste göras om hur svensk processrätt ska anpassas till de angivna kraven på rätt till prövning och fastställande av att diskriminering skett.

Med den nya domen från HD har en sådan anpassning nu blivit verklighet. Domen från HD innebär att en kärande, som på rimliga grunder påstår att hens grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts, ska ha möjlighet att få den påstådda rättighetsöverträdelsen prövad. Detsamma gäller om käranden påstår att hens grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen har överträtts. Om svaranden medger ett yrkat skadeståndsbelopp men samtidigt förklarar att medgivandet inte innebär ett erkännande– ett så kallat orent medgivande – har käranden rätt att kunna få prövat om det har förekommit en rättighetsöverträdelse. Även om domen formellt alltså gäller den enskildes rätt till prövning av en överträdelse av grundläggande fri- och rättigheter i Europakonventionen eller regeringsformen, är den rimliga slutsatsen att detsamma gäller vid en överträdelse av rätten att inte bli utsatt för diskriminering, som har sin grund i EU:s likabehandlingsdirektiv.

Det här är en mycket viktig förändring av svensk processrätt. Jag välkomnar därför det nya avgörandet från Högsta domstolen som en viktig bekräftelse på att enskilda som gör gällande att de blivit utsatta för en överträdelse av en grundläggande fri- eller rättighet, exempelvis rätten att inte bli utsatt för diskriminering, har rätt att få en domstolsprövning av rättighetsöverträdelsen i fall där svaranden inte erkänner den. Svaranden kan i de fallen alltså inte köpa sig fri från ansvar för diskriminering.

Högsta domstolens avgörande stärker därmed det rättsliga skyddet för enskilda mot diskriminering när det gäller deras tillgång till domstolsprövning av frågan om de blivit utsatta för diskriminering.

Lars Arrhenius
diskrimineringsombudsman