Direkt och indirekt diskriminering

Direkt diskriminering

Direkt diskriminering är när någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation. För att det ska räknas som diskriminering ska missgynnandet ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Om en händelse är diskriminering beror alltid på den enskilda situationen. Här följer några exempel på sådant som kan vara direkt diskriminering:

• Om någon söker ett arbete och uppfyller kraven i annonsen men inte blir kallad till intervju medan någon annan som har samma eller liknande meriter blir kallad till intervju. Skillnaden i behandlingen ska ha samband med en diskrimineringsgrund, till exempel personens kön.
• Om en kund som vill tanka på en bensinmack måste betala i förskott medan en annan kund får betala efteråt. Skillnaden i behandling ska ha samband med en diskrimineringsgrund, till exempel personens etniska tillhörighet.

Vad är missgynnande?

Ett missgynnande är om någons handlande, beslut eller beteende får en negativ följd för någon annan, det vill säga en skada, nackdel eller ett obehag. Det kan handla om att en person kommer i ett sämre läge eller går miste om en förbättring, en förmån eller service. Det spelar ingen roll om det finns en avsikt att missgynna eller inte; det är effekten eller resultatet som avgör om det är ett missgynnande.

Exempel på missgynnande är att någon:

• inte blir kallad till intervju för ett jobb
• inte får gå en utbildning
• inte får handla i en affär
• inte blir insläppt på en restaurang
• inte får hyra en bil eller en bostad.

Missgynnandeförbudet i föräldraledighetslagen

Vad är en jämförbar situation?

För att det ska handla om direkt diskriminering måste någon ha blivit sämre behandlad än någon annan i en jämförbar situation. Det innebär att den som anser sig har blivit diskriminerad ska jämföras med någon annan som befinner sig i en liknande situation. Om det saknas en verklig person att jämföra med kan jämförelsen göras med hur en hypotetisk, förmodad, person skulle ha blivit behandlad.

Om två personer söker samma jobb och de har ungefär likadana meriter så är de i en jämförbar situation. Är det stor skillnad i meriterna så är de två oftast inte i en jämförbar situation enligt lagen.

Inom till exempel sjukvården eller socialtjänsten kan bedömningen av vad som är en "jämförbar situation" utgå från människors behov. Till exempel kan två personer som har brutit benet ha samma vårdbehov och därför befinna sig i en jämförbar situation. Om en av dessa personer har en sjukdom som påverkar vårdbehovet kan det innebära att de inte längre är i en jämförbar situation. 

Ett annat exempel på situationer som är jämförbara är när flera personer söker till en utbildning och alla uppfyller kraven för antagningen, exempelvis godkänt betyg i matematik och engelska.

I andra fall är utgångspunkten att de flesta befinner sig i en jämförbar situation och därför har rätt att inte bli bemötta på ett diskriminerande sätt. Det gäller till exempel i affären, på restaurangen eller på bussen.

Missgynnandet ska ha samband med en diskrimineringsgrund

För att något ska vara direkt diskriminering måste det också finnas ett samband mellan missgynnandet och en eller flera diskrimineringsgrunder.

Allra starkast är sambandet om det finns en avsikt att missgynna en person på grund av någon av diskrimineringsgrunderna. Det krävs dock inte att det finns någon vilja eller önskan att missgynna någon på grund av diskrimineringsgrunderna. Om någon diskriminerar för att tillgodose någon annans önskan är detta också diskriminering. Ett exempel är om en hyresvärd nekar en person med en viss funktionsnedsättning att hyra en lägenhet för att andra hyresgäster inte vill ha en granne med den funktionsnedsättningen.

Även om avsikten är att bespara personen lidande eller obehag men konsekvensen blir att personen missgynnas finns ett samband mellan handlingen och diskrimineringsgrunden. Det kan till exempel handla om en kioskägare som inte vill anställa en ung kvinna för att jobba under nattskiftet för att ägaren anser att jobbet är för farligt för en ung kvinna.

Det finns också ett samband vid så kallad "felaktigt förmodad" tillhörighet till någon av diskrimineringsgrunderna. Om en person till exempel inte får komma in på en restaurang för att dörrvakten tycker illa om homosexuella personer och felaktigt tror att personen i fråga är homosexuell finns det ett samband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden. Sambandet finns alltså även om dörrvakten hade fel om den sexuella läggningen.

Sambandet finns även när någon diskrimineras på grund av att hen har en anknytning till någon annans tillhörighet till en av diskrimineringsgrunderna. Ett exempel på detta är om en hyresvärd vägrar att hyra ut en lägenhet till en person på grund av att hens make eller sambo har en viss etnisk tillhörighet.

Det räcker att diskrimineringsgrunden är en av flera orsaker till en diskriminerande behandling för att det ska anses finnas ett samband.

Indirekt diskriminering

Indirekt diskriminering är när det finns en regel eller en rutin som verkar neutral men särskilt missgynnar personer med visst kön, viss könsidentitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, viss funktionsnedsättning, viss sexuell läggning eller viss ålder. Då kan regeln vara diskriminerande, trots att det är samma regel som tillämpas för alla. Det kan till exempel handla om krav på viss längd som kan missgynna kvinnor och krav på körkort som kan missgynna personer med funktionsnedsättning.

Det är dock inte indirekt diskriminering om följande kriterier är uppfyllda:

• Syftet med regeln eller rutinen är berättigat, det vill säga befogat och objektivt godtagbart. Detta innebär att syftet ska vara värt att skydda i sig och vara tillräckligt viktigt för att kunna få företräde framför principen om icke-diskriminering.
• De medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Det innebär att det inte finns andra alternativ eller medel för att uppnå syftet.

Exempel: Krav på språkkunskaper

Om en arbetsgivare vid en anställning ställer höga krav på kunskaper i svenska kan det missgynna personer som har svenska som andraspråk. Kravet på kunskaper i svenska skulle då kunna innebära indirekt diskriminering. Om det faktiskt krävs språkkunskaper på en viss nivå för att utföra arbetet skulle kravet vara relevant och inte anses som diskriminering. Om en kommun till exempel ska anställa en lärare i svenska, är det ett rimligt krav att befattningen kräver goda kunskaper i svenska språket. För andra typer av tjänster finns det inte alltid samma skäl att ställa lika höga krav på språkkunskaper. Om kravet ändå ställs på tjänster där det inte är relevant kan det vara indirekt diskriminering.