Är hänvisningen till att man vill minska smittspridningen tillräcklig för att en situation inte ska vara diskriminering?
I diskrimineringslagen finns det flera olika former av diskriminering. När det gäller krav på vaccinering eller vaccinationsbevis är det förmodligen i de flesta fall i första hand aktuellt att göra en prövning utifrån förbudet mot indirekt diskriminering.
Indirekt diskriminering innebär att det finns en regel eller en rutin som verkar neutral men som i praktiken särskilt missgynnar en viss grupp av personer som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
En verksamhetsutövare som ställer krav på att de som tar del av verksamheten ska vara vaccinerade eller visa upp ett vaccinationsbevis skulle kunna framstå som en neutral regel men dock kunna missgynna exempelvis personer med koppling till en diskrimineringsgrund. En regel som särskilt missgynnar en grupp som skyddas i diskrimineringslagen kan i vissa fall ändå vara tillåten enligt diskrimineringslagen om det finns ett berättigat syfte med regeln och om de medel som används för att uppnå syftet med regeln är lämpliga och nödvändiga.
Minskad smittspridning skulle sannolikt anses vara ett berättigat syfte med ett krav på vaccinering eller vaccinationsbevis. Men för att bedöma om ett sådant krav är eller inte är förenligt med diskrimineringslagen krävs alltså även att man i det enskilda fallet gör en bedömning av om kravet kan anses vara en lämplig och nödvändig åtgärd för att uppnå minskad smittspridning. Det har då betydelse om det finns andra och mindre ingripande sätt att uppnå syftet minskad smittspridning. Denna bedömning beror bland annat på vad det finns för förutsättningar i den aktuella verksamheten att vidta olika former av smittskyddsåtgärder.