– DO:s utgångspunkt i den här frågan är att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet. Tillgången till sjukvård är en grundläggande förutsättning för att denna rättighet ska komma alla till del. Vi har en sjukvårdslag som säger att alla ska ha tillgång till sjukvård på samma villkor, och en diskrimineringslag som innehåller förbud mot diskriminering som har samband med bland annat sexuell läggning och könsidentitet, säger Peter Tai Christensen från DO, och menar att reglerna idag grundar sig på en heteronormativ logik som får absurda konsekvenser.

I Sverige är det landstingen som utformar reglerna som ska gälla vid assisterad befruktning. Detta innebär att möjligheterna för par ser väldigt olika ut beroende på var i landet man bor. Det gäller såväl samkönade som olikkönade par.

Kostnaderna för assisterad befruktning är en aspekt av missgynnandet. Möjligheten för ett samkönat par att föra över inseminationsförsöken mellan varandra är en annan.

– I vissa landsting är det idag inte möjligt att göra ett sådant val, även om man har inseminationsförsök kvar. Detta är inte ens en kostnadsfråga utan handlar snarare om bedömning, säger Ulrika Westerlund från RFSL.

Hon menar att det är dags för lagstiftaren att gripa in. Frågan om huruvida tillgången till assisterad befruktning ska regleras i lag, snarare än av landstingens bedömningar, diskuterades av panelen. Samtliga deltagare var överens om att enhetliga regler vore det mest önskvärda på sikt. I nuläget bör åtminstone diskrimineringslagen och Europakonventionen efterlevas så att särbehandling på grund av sexuell läggning inte ska kunna ske. Detta gäller även attityden gentemot ensamstående kvinnor. Idag har dessa kvinnor inte möjlighet alls till assisterad befruktning i Sverige.

– Landstingens regler bygger ofta på heteronormativa föreställningar om familjen. En konkret ändring i lagstiftningen är att bedömningarna för assisterad befruktning görs utifrån varje enskild kvinna, och inte utifrån par som idag, konstaterade Peter Tai Christensen.

Kerstin Burman, jurist, tror att frågan kan drivas juridiskt på flera sätt. Även hon menar att bedömningar och bemötanden ofta handlar om diskriminering i juridisk mening.

Hon har tidigare drivit ärenden förvaltningsrättsligt, det vill säga att man överklagar myndighetsbeslut. Enligt henne överensstämmer inte landstingens krav med Europakonventionen, sett till den praxis som finns inom området.

– Tillgången till insemination tillgängliggörs av staten och då ska samma förutsättningar gälla för alla, säger Kerstin Burman.

Enligt Europakonventionen kan en stat som har infört möjligheten till assisterad befruktning inte ställa krav som innebär att individer behandlas olika. Europadomstolen har också kommit fram till att olikbehandling vid assisterad befruktning är diskriminering.

– Det här är något som också vi i Sverige måste förhålla oss till, det vill säga driva frågan gentemot lagstiftaren men också enskilda ärenden i förvaltningsdomstolen, säger Kerstin Burman och uppmanar också individer att driva ärenden förvaltningsrättsligt.

– Landstingen har fått ansvaret att förvalta inseminationslagen men enligt mitt sätt att se på det så missbrukas detta – då kanske inte heller frågan ska ligga på landstingen, menar Kerstin Burman.

I diskussionen konstateras att kunskapen inom vården om hbt-frågor överlag måste höjas.

– Vi vet att man ofta får ett okunnigt bemötande som hbt-person. Det är vanligt med särskilda lösningar som medför att den allmänna vården inte ser detta som sitt ansvar. Men man ska ha rätt att uppsöka vilken vårdcentral man vill och få ett korrekt bemötande, säger Peter Tai Christensen från DO.

På frågan om vad som kan leda till förändring inom den närmaste framtiden efterlyser såväl Peter Tai Christensen från DO, som Kerstin Burman och Ulrika Westerlund från RFSL, ärenden att driva till domstol.

Peter Tai Christensen berättade även om två ärenden som DO drivit till domstol angående diskriminering av samkönade kvinnliga par i samband med insemination.

Det ena gällde avgifterna i ett landsting som innebar att en kvinna som lever i en olikkönad relation ges tillgång till assisterad befruktning utan särskild avgift, medan kvinnor i en samkönad relation debiteras en avgift för donatorinsemination.

DO förlorade målet i tingsrätten eftersom samkönade kvinnliga par inte ansågs befinna sig i en biologiskt jämförbar situation med ett olikkönat par innan man har konstaterat att det föreligger ett medicinskt problem som medför svårigheter att bli gravid.

Det andra ärendet gällde möjligheten att föra över inseminationsförsök från en kvinna i en samkönad relation till den andra. Anmälarna och DO fick rätt i tingsrätten men förlorade sedan i hovrätten. Hovrätten ansåg att det samkönade kvinnliga paret inte blivit diskriminerade i förhållande till ett olikkönat par eftersom man inte kan inseminera den andre partner, det vill säga mannen, i ett olikkönat par.

DO vill även att lagstiftaren ser över möjligheten att utforma regelverket så att landstingen inte har möjlighet att tillämpa bestämmelserna på ett heteronormativt sätt, så som sker idag. Lagstiftningen behöver reformeras så att antalet landstingsfinansierade inseminationsförsök baseras per potentiell individ och inte per par.