Icke-diskrimineringsperspektivet är en viktig utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och en förutsättning för att alla ska få tillgång till rättigheterna på lika villkor. Det krävs indikatorer för att t.ex. kunna visa på förekomst av diskriminering inom olika grupper.
DO anser att arbetet mot diskriminering måste vara en högt prioriterad fråga i arbetet med regerings nya strategi för mänskliga rättigheter.
DO:s analys av anmälningar och rättsprocesser samt från dialog med personer och grupper som drabbas av diskriminering visar att diskrimineringen påverkar tillgång till grundläggande rättigheter som bostad, utbildning, arbetsmarknad och hälso- och sjukvård.
DO poängterar att kommuner, landsting och statliga myndigheter är alla centrala aktörer i arbetet med att säkerställa tillgång till de mänskliga rättigheterna på lika villkor för alla och utan diskriminering DO efterlyser att detta ansvar ska framgå i deras styrdokument. Det handlar bl.a. om att flytta fokus i verksamheterna från välgörenhet och omhändertagande till individers rättigheter och inflytande.
Inflytande och delaktighet är en central del i arbetet med att stärka de mänskliga rättigheterna. Ett ökat stöd, såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt, till civila aktörer och organisationer kan öka förutsättningarna för ett reellt deltagande. Regeringen bör, som ett led i detta arbete, också vidta åtgärder som ökar utsatta gruppers kunskap om skyddet mot diskriminering och mänskliga rättigheter.
DO efterlyser en grundlig kartläggning och analys av situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i dag. DO vill dock redan här lyfta fram några områden som är särskilt viktiga för regeringen att arbeta vidare med. Dessa är tillgången till hälso- och sjukvård, bostad, utbildning och arbete.
DO konstaterar att antiziganism och islamofobi, diskrimineringen av romer och muslimer, fortfarande är ett utbrett problem som påverkar romers och muslimers livsvillkor. Diskrimineringen är också en del av vardagen för många samer.
Ärende KUR 2011/260