Seminarium Pride House: Könsidentitet och könsuttryck – vad hände sedan?

Endast 0,5 procent av alla anmälningsärenden som kommer in till DO rör diskriminering av transpersoner. – Samtidigt vet vi att mörkertalet är stort. Träffar man 15 transpersoner så får man 15 olika berättelser om diskriminering, berättade DO:s utredare Peter Tai Christensen på ett seminarium i Pride House.

Varför anmälningsfrekvensen är så låg var en av de frågor som diskuterades under panelsamtalet som anordnades av DO i samarbete med FPE-S, RFSL, Sveriges Antidiskrimineringsbyråer och AGERA-projektet.

Lagen som skyddar mot diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck började gälla den 1 januari 2009. Det första året fick DO bara 7 anmälningar gällande diskrimineringsgrunden och Sveriges 13 antidiskrimineringsbyråer hade också sammanlagt 7 ärenden.

Nadja Karlsson från transföreningen FPE-S betonade att transpersoner, till skillnad från exempelvis andra grupper, inte har varit organiserade särskilt länge och att kunskapen om rättigheterna fortfarande är låg.

– När man väl kommer ut som transperson har man ofta dålig självkänsla, många tänker nog ”bara jag blir accepterad litegrann så är det okej”. Många av oss har också blivit uppfostrade till att dölja vilka vi är hela livet. Att då helt plötsligt driva en process för att tillvarata sina rättigheter kan kännas främmande, speciellt när media ofta stigmatiserar eller förlöjligar transpersoner. Jag tror att ju mer respekt transpersoner får i samhället, desto fler vågar anmäla.

Även Peter Tai Christensen betonade att det faktum att DO är en myndighet och som sådan måste följa offentlighetsprincipen kan verka hämmande för transpersoners vilja att anmäla.

Jan-Olov Madeleine, som arbetar som konsulent på Röda Korsets byrå mot diskriminering i Norrbotten betonade att man även kan få hjälp av antidiskrimineringsbyråerna om man blivit diskriminerad.

– Antidiskrimineringsbyrån är ingen myndighet och arbetar under sekretess. Inga personuppgifter över huvud taget behöver komma ut.

Peter Tai Christensen framhöll att ett fortsatt utvecklingsarbete behövs för att kunskaps- och kompetensnivån ska bli lika hög gällande könsidentitet och könsuttryck som den är för exempelvis kön och sexuell läggning som infördes som diskrimineringsgrunder 1980 respektive 1999.

Alla betonade hur viktigt det är att diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck i framtiden omfattas av de krav på förebyggande arbete mot diskriminering som ställs på arbetsgivare och inom utbildningsväsendet, såsom det föreslås i den statliga utredning om aktiva åtgärder som lämnats in till regeringen.

– De aktiva åtgärderna uppfostrar de som tenderar att diskriminera och skapar medvetenhet om frågorna, sa Maria Sundin från RFSL.

– Det kan vara svårt att nå framgång för DO i individärenden. Därför är den självsanering som exempelvis arbetsgivare måste göra nog så viktig, för att föra upp frågan på en strukturell nivå, tillade Peter Tai Christensen.