Krönika om "Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida" publicerad på: www.paraplyprojektet.se, 29/1-09
Nyligen utkom en bok med titeln "Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida". Författarna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt hävdar att det grasserar en "diskrimineringskultur" i landet, som hotar "det sociala kapitalet" och som "ställer grupp mot grupp och uppmuntrar till splittring och motsättningar".
Min uppgift som diskrimineringsombudsman är att värna principen om alla människors lika värde och rättigheter. Den så kallade "diskrimineringsindustrin" är inget svenskt påfund. Grunden för lagstiftningen är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som reglerar dessa rättigheter. Konsekvensen av artikelförfattarnas kritik är att Sverige borde tåga ut ur FN, Europarådet och EU.
Författarna ger ett antal mer eller mindre skruvade exempel på diskrimineringsärenden, som drivs "med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp". (Jag vet inte hur de kommit fram till den summan, Diskrimineringsombudsmannens anslag för 2009 är i vart fall 89 miljoner kronor.)
Boken har beröringspunkter med en artikelserie i DN förra året om en ny "kränkthetskultur" i landet. Den underliggande tanken är att systemet lockar människor att känna sig trakasserade och diskriminerade, vilket ställer till besvär för alla dem som anmäls.
Den bilden stämmer dåligt med vår erfarenhet. Det är en bråkdel av all diskriminering som anmäls till oss. Och man kan visserligen bli anmäld för vad som helst, men man kan inte bli fälld för vad som helst. Det är inga "subjektiva bedömningar" som ligger till grund för ombudsmannens beslut att driva ett ärende, utan omständigheter som visar att anmälaren faktiskt blivit diskriminerad. Ganska få anmälningar leder till skadestånd och ytterst är det domstolens sak att ta ställning i frågan.
Den mest egendomliga uppfattningen som författarna torgför är att det bara är vissa grupper som åtnjuter skydd mot diskriminering. De påstår samidigt att diskrimineringsskyddet nu omfattar så många grupper att det bara är tio procent av befolkningen som står utanför, nämligen vita, medelålders, heterosexuella, protestantiska män utan funktionshinder.
Men diskrimineringslagstiftningen bygger inte på särintressen. Den skyddar alla människor mot diskriminering som har samband med kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder eller könsöverskridande identitet.
Jag utgår från att författarna besitter åtminstone kön och ålder, sexuell läggning och etnicitet. Det är visserligen vanligare att kvinnor, homosexuella, äldre och människor med invandrarbakgrund blir diskriminerade än att svenska, heterosexuella, medelålders män blir det. Men det är ju ett uttryck för att människor i vårt samhälle lever under olika villkor. Det är knappast diskrimineringslagens fel.
Katri LinnaDiskrimineringsombudsman