Debattsvar Expressen 2009-01-29

Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt hävdar att det grasserar en ”diskrimineringskultur” i landet, där olika grupper ställs mot varandra på ett sätt som hotar ”det sociala kapitalet”. Jag har inte utrymme att bemöta alla sakfel och missuppfattningar som ryms i deras artikel, men vill ändå göra några viktiga korrigeringar:

1. Den så kallade ”diskrimineringsindustrin” är inget svenskt påfund. Grunden för lagstiftningen är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som reglerar dessa rättigheter. Konsekvensen av artikelförfattarnas kritik är att Sverige ska tåga ut ur FN, Europarådet och EU.

2. Man kan bli anmäld för vad som helst, men man kan inte bli fälld för vad som helst. Det är inga ”subjektiva bedömningar” som ligger till grund för ombudsmannens beslut att driva ett ärende, utan omständigheter som visar att anmälaren faktiskt blivit diskriminerad. Mindre än tio procent av anmälningarna leder till att anmälaren får upprättelse i form av en förlikning eller ett skadestånd.

3. Min uppgift som diskrimineringsombudsman är att värna principen om alla människors lika värde och rättigheter.

Diskrimineringslagstiftningen bygger inte på särintressen. Den skyddar alla människor i Sverige mot diskriminering som har samband med kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder eller könsöverskridande identitet.

Jag utgår från att artikelförfattarna besitter så väl kön som ålder, sexuell läggning och etnicitet. Att det sedan är vanligare att kvinnor, homosexuella, äldre och människor med invandrarbakgrund blir diskriminerade än svenska, heterosexuella, medelålders män är ett uttryck för att människor i vårt samhälle lever under helt olika villkor. Det kan vi knappast lasta lagstiftningen för.

KATRI LINNA
Diskrimineringsombudsman