Yttrande över betänkandet Hjälpmedel – ökad delaktighet och valfrihet (SOU 2011:77)

Lyssna

2012-04-03

Ärende LED 2012/20, Handling 2 

Socialdepartementet


Diskrimineringsombudsmannen (DO) avger följande yttrande över ovanstående utredning.

Sammanfattning

DO anser att samhället måste planeras och utformas så tillgängligt att det blir möjligt för så många som möjligt att delta i samhällslivet på samma villkor som andra. Även i ett tillgängligt samhälle kommer det dock att finnas behov av hjälpmedel. Möjligheten att få del av dessa hjälpmedel bör vara densamma oavsett om behovet gäller i skolan, högre utbildning, arbetslivet eller andra behov i vardagen.

DO har inga invändningar mot införandet av ett valfrihetssystem men denna valfrihet måste utformas så att den blir reell och också inkluderar alternativ av god kvalitet även för dem som inte kan eller avstår från att själv välja hjälpmedel. Hälso- och sjukvårdspersonalens fortsatta ansvar för hjälpmedelshanteringen måste också vara tydligt.

DO anser att överenskommelser om omhändertagande och återanvändning av begagnade hjälpmedel även bör inkludera återanvändningen av hissar och andra större installationer som finansieras med bostadsanpassningsbidrag.

DO anser att förfrågningsunderlagen vid upphandling måste utformas så att det finns utrymme att ta hänsyn till individuella behov som kan variera mycket från person till person. Det är också viktigt att lyfta fram sociala krav som likabehandling och icke-diskriminering i den upphandling som sker i kommuner och landsting likaväl som i statliga myndigheter.

Ett tillgängligt samhälle

DO anser att samhället måste planeras och utformas så att det blir så tillgängligt som möjligt för alla. Ett otillgängligt samhälle försvårar och till och med omöjliggör för personer med funktionsnedsättning att delta i olika delar av samhällslivet. Om samhället planeras och utformas så att det fungerar för så många som möjligt minskar behovet av särskilda anpassningsåtgärder vilka DO ser som nödlösningar. Mängden anmälningar till DO om bristande tillgänglighet visar hur ett otillgängligt samhälle utestänger människor från sina rättigheter och hur de upplever detta som diskriminering. DO har därför under lång tid drivit frågan om en ny bestämmelse i diskrimineringslagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I artikel 2 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slås det fast att ”diskriminering på grund av funktionsnedsättning […] omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning”. Konventionen slår även i artikel 9 fast att undertecknande parter ska säkerställa ett samhälle tillgängligt för alla. Sverige har ratificerat konventionen och har inte reserverat sig mot dess definition av diskriminering.

DO har också arbetat aktivt för att EU:s förslag till nytt likabehandlingsdirektiv ska antas. Det bör innehålla krav på att varor och tjänster som erbjuds allmänheten också ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning samt att en vägran att göra en sådan anpassning ska anses som diskriminering.

DO inser samtidigt att det även i ett samhälle som är tillgängligt för alla i vissa fall kommer att behövas stöd och insatser för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett bra liv. Ett exempel är behovet av hjälpmedel. Den enskildes tillgång till hjälpmedel kan vara en viktig faktor för möjligheten till delaktighet i samhället i allmänhet och ibland avgörande för att kunna genomföra sin skolgång eller högskoleutbildning eller kunna arbeta.

Arbetsgivare är enligt diskrimineringslagen skyldiga att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder för att den funktionshindrade ska komma i jämförbar situation med andra och särskilda medel finns för arbetstekniska hjälpmedel. I skollagsreglerad utbildning ska skolhuvudmannen enligt 3 kap. 7-12 §§ skollagen vidta motsvarande åtgärder i undervisningssituationen. Liknande krav och resurser saknas dock när det gäller högskolan där många studerande med funktionsnedsättning får svårt att genomföra utbildningen på grund av bristande tillgång på hjälpmedel för att använda i undervisningen. DO anser att möjligheten till hjälpmedel bör vara likvärdig oavsett om det gäller arbetslivet, skolan eller högskolan.

DO tar i sitt yttrande inte ställning till alla de konkreta förslag som utredningen lämnat. Däremot vill DO lyfta fram ett antal faktorer som enligt DO:s mening är särskilt angelägna att beakta inom ramen för systemet för att garantera den enskildes möjligheter till eget inflytande och att hjälpmedlen ska kunna bidra till full delaktighet i samhället.

En verklig valfrihet?

DO har inget att invända mot införandet av ett valfrihetssystem för tillhandahållandet av hjälpmedel. Det bör finnas samma rätt till egna val när det gäller hjälpmedel som det finns när det gäller andra val av behandlingsalternativ inom hälso- och sjukvården och rehabiliteringen. Några av de grundläggande principerna i den ovan nämnda FN-konventionen är individuellt självbestämmande, oberoende samt icke-diskriminering. Det är dock angeläget att ett sådant system utformas så att valfriheten blir reell och att det inkluderar ett alternativ med samma kvalitet för dem som avstår från att själv välja hjälpmedel. Även om det är svårt att mäta förekomsten av diskriminering är DO:s erfarenhet att individer och grupper inte har tillgång till vård på lika villkor. Diskrimineringen är sällan medveten utan beror på omedvetna faktorer som resulterar i en diskriminerande handling. DO anser att regeringen inför ett beslut om valfrihetssystem bör lyssna till den oro som finns bland människor med funktionsnedsättning för att tillgången kan försämras i stället för att förbättras. Denna oro gäller särskilt de mer specifika lösningarna med egen budget och eget ägande av hjälpmedlen.

DO anser att hälso- och sjukvårdspersonalens fortsatta ansvar för hjälpmedelshanteringen måste vara tydligt, inte bara när det gäller rutinerna för den information som krävs för att användaren verkligen ska kunna påverka valet. Den enskilde ska också kunna veta vart hon eller han kan vända sig dit med andra frågor som rör hjälpmedlen, hur dessa ska användas o.d.

Frågan om ansvaret för att ta hand om och återanvända begagnade hjälpmedel som den enskilde är ägare till anser utredningen bör kunna lösas i samförstånd mellan landstinget eller kommunen och hjälpmedelsanvändaren. Detta bör enligt DO:s mening även inkludera möjligheten till återanvändning av hissar och andra större installationer som finansieras med stöd av bostadsanpassningsbidrag. DO förutsätter att personer som får ett begagnat hjälpmedel eller en begagnad installation inte förlorar möjligheten att klaga om hjälpmedlet har brister eller om det är något fel i installationen.

Upphandlingen

DO anser att det är viktigt hur förfrågningsunderlaget är utformat. Upphandlingen måste ske på ett sådant sätt att det sedan finns utrymme att kunna ta hänsyn till individuella behov som kan variera mycket beroende på såväl art och grad av funktionsnedsättning som var i livet den enskilde befinner sig. Det måste alltså framgå att den enskilde ska ha möjlighet att välja hjälpmedel, att det ska finnas ett minsta utbud som innebär en faktisk valfrihet och att det också ska finnas utrymme för individuella behov och önskemål som ibland bara kan tillgodoses av små leverantörer med specialinriktning. Även vem som har ansvar för service och reparationer måste framgå av avtalen.

DO har i ett remissvar på Upphandlingsutredningens delbetänkande På jakt efter den goda affären – analys och erfarenheter av den offentliga upphandlingen (SOU 2011:73) konstaterat att, på motsvarande sätt som att företags förhållande till ett varumärke inte alltid handlar om kortsiktiga intressen, så behöver det finnas möjlighet för staten att väga in värden som på längre sikt är viktiga för den egna verksamheten. Detta är enligt DO:s mening något som även bör gälla vid den upphandling som sker i kommuner och landsting. Det är därför viktigt att lyfta fram sociala krav som likabehandling och icke-diskriminering även i deras upphandling. Stöd för detta finns såväl politiskt som i lagstiftningen, till exempel i 6 kap. 13 § lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och två EU-direktiv från 2004 där 2004/18/EG behandlar upphandling av varor och tjänster.

Beslut i detta ärende har fattats av Diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg efter utredning och förslag från utredaren Kerstin Jansson. I ärendets beredning har även enhetschefen Anna-Karin Johansson samt utredarna Patrik Edgren, Anne Hornseth, Ammar Makboul, Jamal Nijim och Anna-Lena Sjölund deltagit.

Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsman

Kerstin Jansson
Utredare

Publiceringsdatum: 2012-04-03