2010-12-17Ärende LED 2010/127
Regeringskansliet Integrations- och jämställdhetsdepartementet103 33 Stockholm
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avger följande yttrande över ovanstående utredning.
DO har välkomnat tillsättandet av Delegationen för romska frågor och har följt dess arbete med intresse och engagemang. DO anser att Delegationen bidragit till att föra upp frågan om romernas situation på den politiska dagordningen.
De olika förslag som presenterats i betänkandet kan bidra till att ge denna fråga ytterligare utrymme och kan på så sätt också leda till ett förverkligande av romers rättigheter i det svenska samhället. DO hade dock gärna sett att delegationen hade tagit ett steg till och kopplat ihop analysen av dagens brister med ett tydligare ansvarsutpekande för myndigheter och andra aktörer som har att säkerställa romers tillgång till grundläggande rättigheter. Avsnitten som handlar om diskriminering är generellt sett vagt utformade, inte minst när det gäller förslag på åtgärder. DO hade gärna sett att Delegationen kommit längre i preciseringen av åtgärder som tar sikte på förändring av befintliga diskriminerande strukturer.
DO tillstyrker förslaget att romani chib får en formellt lika stark ställning som de tre territoriella minoritetsspråken finska, samiska och meänkieli. DO tillstyrker vidare förslaget om inrättande av en sannings- och försoningskommission, men vill poängtera att dess arbete bör ta sikte på en förändring av dagens situation.
Skildringen av bakgrunden till situationen för romer i Sverige är välskriven och bra. Den svenska statens marginalisering av romer är en angelägen läsning för var och en som vill förstå dagens situation.
Det hade mot denna bakgrund också varit intressant att få ta del av den politiska kontexten till uppkomsten av Delegationen för romska frågor. Betänkandet Romers rätt har föregåtts av tidigare statliga utredningar, rapporter och arbetsgrupper. Men ingenting av detta tas upp vilket är synd eftersom det lämnar en kunskapslucka om sammanhang och mening. Vad ledde tidigare utredningar till? Vad hände med samråden med romer, rapporterna och arbetsgrupperna? Vad hände inte och varför? Varför gjorde de statliga insatserna så lite avtryck trots att förbättringsåtgärderna pågått sedan mitten av 1900-talet? En sådan analys hade kunnat sätta fingret på det motstånd som kan uppstå när mänskliga rättigheter ska implementeras.
DO:s uppfattning är att den förtroendeklyfta mellan romer och samhällsinstitutioner som skapats genom historien har följts av en ”skendelaktighet” som kräver särskild uppmärksamhet. Även denna del av den historiska kontexten är viktig att belysa för att medvetandegöra behovet av ett aktivt förtroendeskapande arbete från samhällsinstitutioners sida.
På flera ställen i utredningen föreslås att romska brobyggare och ett romskt sekretariat ska fungera som en länk mellan romer och majoritetssamhället. DO anser att det ibland kan vara motiverat med definierade och avgränsade särprogram för romer. Men inte som en generell lösning på de utmaningar som finns.
När det gäller förslagen som rör rätten till utbildning finns det exempelvis inget som berör huvudmännens ansvar att i enlighet med diskrimineringslagstiftningen bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter för elever och barn som deltar i eller söker sig till verksamheten. Det förs heller ingen diskussion om behovet av läromedel som motverkar negativa stereotyper om romer eller att berättelsen om det svenska kulturarvet och den svenska historien kompletteras med berättelsen om romernas 500-åriga historia i Sverige. Tyngdpunkten på förslagen återfinns i inrättande av statsbidrag till utbildningsanordnare ”för utbildningar anpassade för elever med romsk språk- och kulturbakgrund”.
Sådana lösningar kan till en viss gräns och under gynnsamma förhållanden bidra till att förbättra situationen för romer, men de måste enligt DO:s uppfattning balanseras med förslag på åtgärder som påverkar befintliga strukturer. Lösningar som är enbart inriktade på romer riskerar att segmentera föreställningen om att romer vill och ska leva utanför samhället och kulturaliserar därigenom de utmaningar som finns. Föreställningar om att bara romer eller romska experter förstår romer kan lämna ansvariga tjänstemän och makthavare fria från ansvar att ta tag i och lösa de reella hinder som finns inom de befintliga samhällsstrukturerna.
DO anser också att större uppmärksamhet borde ägnats åt diskrimineringen. Det finns till exempel hela 16 olika åtgärdsförslag som rör rätten till arbete. Inget av förslagen handlar dock om hur den väldokumenterade diskrimineringen på arbetsmarknaden ska motverkas. Diskriminering är visserligen inte svaret på alla frågor men en stor förklaringsfaktor till utestängning av romer från arbetsmarknaden. En fjärdedel av förslagen rör vidare egenföretagande men det berättas inte varför egenföretagande skulle vara bra för romer eller hur romers företagande kan utvecklas utan risk för hinder i form av diskriminering.
DO kan se en fördel med att sätta upp ett 20-årigt mål för verkställigheten av strategin som ska säkerställa romers rättigheter. Även här uppstår dock frågan om inte Delegationen borde kommit längre i analysen av hur det romska sekretariatet kan svara mot de utmaningar som finns. Det finns ingen beskrivning för hur målen stegvis ska kunna uppnås under en 20-års period.
Det finns också anledning att poängtera att det romska sekretariatet, vars arbete måste bli beroende av regeringens förda politik inom området, inte kan ersätta behovet av en oberoende organ för bevakning av romers mänskliga rättigheter. Sverige har fått återkommande kritik för att inte ha levt upp till sina internationella åtaganden vad gäller bland annat romers rättigheter. En del i kritiken har varit att det saknas ett sådant oberoende bevakningsorgan.
DO tillstyrker förslaget att romani chib får en formellt lika stark ställning som de tre territoriella minoritetsspråken finska, samiska och meänkieli. DO menar dock att de detaljerade förslagen om antalet nya tjänster vid Språkrådet inte motsvarar de långsiktiga behov som finns för att säkerställa romani chibs ställning och utveckling.
DO tillstyrker även förslaget om att en sannings- och försoningskommission inrättas för att kartlägga övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts och begås mot den romska minoriteten.
Okunskapen, osynliggörandet och förnekelsen av de historiska övergrepp som romer utsatts för är enligt DO starkt bidragande orsaker till romers fortsatta marginalisering och utsatthet. En sannings- och försoningskommission kan på sikt bidra till att majoritetssamhället tar ansvar för de historiska övergreppen och effekterna av dessa i dagens situation.
Utgångspunkten för en sannings- och försoningskommission behöver dock ha dagens situation för romer i förgrunden. Syftet behöver därför förtydligas så det står klart att målet med kommissionens arbete är att bidra till att förverkliga romers mänskliga rättigheter idag; att det är situationen idag som motiverar behovet av en sannings- och försoningskommission. Ett avståndstagande från historiska övergrepp utan ansvar för de följder som dessa övergrepp lämnat i dagens samhälle riskerar att skapa en känsla av förnyat svek . En process som inte fångar upp behovet av åtgärder idag kan därför till och med öka förtroendeklyftan mellan romer och majoritetssamhället. DO vill också betona vikten av romsk delaktighet i planering, genomförande och utvärdering av kommissionens arbete.
Beslut i detta ärende har fattats av Katri Linna i närvaro av enhetschefen Paul Lappalainen och utredaren Ammar Makboul, föredragande.
Katri Linna Diskrimineringsombudsman
Ammar Makboul Utredare