Hovrätten höjer diskrimineringsersättning för bristande tillgänglighet

Nyhet publicerad 22 maj 2018

Vara kommun ska betala 75 000 kronor i diskrimineringsersättning för den diskriminering som en pojke på skolan utsattes för genom skolans bristfälliga rullstolsramper. Det framkommer av en dom från Göta hovrätt. Domen innebär att hovrätten höjer beloppet som kommunen ska betala och upphäver därmed tingsrättens dom i den delen.

Målet rör en elev som använder rullstol, och som på grund av de bristfälliga rullstolsramper som skolan tidigare hade, utsattes för risker som inte andra elever utsattes för. De brister som ramperna hade var bland annat att lutningen var fel, att de flesta saknade skyddsräcken och att avlastningsytan framför dörren var för liten. Bristerna påtalades flera gånger av elevens föräldrar och pojkens sjukgymnast men kommunen dröjde nära tre år med att åtgärda problemen, varav ett och ett halvt år efter det att förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet trätt i kraft.

Hovrättens dom är en följd av att kommunen nu medger att bristerna har varit så pass allvarliga att de föranleder en högre nivå på diskrimineringsersättning.

– Att kommunen nu väljer att medge den högre ersättningen är positivt eftersom det understryker allvaret i den här frågan. Det ska vara kännbart för utbildningsanordnaren att inte ha en skolmiljö som är anpassad för elever med funktionsnedsättning, säger Anna Rosenmüller Nordlander, processförare på DO.

Fakta

Bristande tillgänglighet infördes som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen den 1 januari 2015.

Med bristande tillgänglighet avses att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte har vidtagit skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättningen.

Det innebär att om en verksamhet inte har vidtagit åtgärder för tillgänglighet som finns föreskrivna i lag eller annan förordning så kan den person som inte kan ta del av verksamheten vara diskriminerad. Om krav på tillgänglighet inte finns föreskrivet i lag eller förordning kan det handla om enklare åtgärder.
Lagen föreskriver att tillgänglighetsåtgärderna ska vara skäliga. Vilka åtgärder som är skäliga avgörs genom en helhetsbedömning i varje enskilt fall utifrån bland annat varaktigheten i relationen mellan den enskilde och verksamheten, de ekonomiska och praktiska förutsättningarna och andra omständigheter av betydelse.