Behövs utökade sanktionsmöjligheter i diskrimineringslagen?

Nyhet publicerad 14 februari 2018

Från olika håll har man den senaste tiden kunnat höra att DO efterfrågar utökade sanktionsmöjligheter i samband med den tillsyn myndigheten bedriver. Vad menar vi med det och varför anser DO att utökade sanktionsmöjligheter behövs?

En sanktion är enligt ordboken någon form av bestraffning, och har i lagstiftningssammanhang oftast ett preventivt syfte. Det innebär att sanktionen ska tjäna som påtryckning för de som omfattas av en lag att leva upp till de krav som ställs. En sanktion kan vara ekonomisk, som böter eller någon annan form av straffavgift, men kan också, som till exempel i konkurrenslagen, vara ett åläggande eller näringsförbud.

Signalerar allvaret i frågorna

Diskrimineringslagen innehåller både ett förbud att diskriminera samt en skyldighet för arbetsgivare och utbildningsanordnare att arbeta förebyggande och främjande.

Om en arbetsgivare eller utbildningsanordnare inte lever upp till lagens krav vad gäller det främjande och förebyggande arbetet kan DO eller en facklig organisation under vissa förutsättningar gå till nämnden mot diskriminering och begära ett vitesföreläggande. Vanligtvis skiljer man mellan en sanktion och ett vite. Medan en sanktion tar sikte på att verka avskräckande för alla som omfattas av lagen och kan utfärdas direkt vid en överträdelse, syftar ett vite i första hand till att efter uppmaning tjäna som påtryckning för en viss aktör att vidta vissa specificerade åtgärder inom en viss tid.

I princip innebär det att först när en arbetsgivare uttryckligen vägrar att göra det som lagen kräver kan DO gå till nämnden mot diskriminering. En sanktion, för att vara effektiv, ska ju tjäna som påtryckning redan från början, eftersom arbetsgivaren då vet att en underlåtelse att leva upp till lagens krav kan medföra att sanktionen utfärdas.

Om DO, i likhet med t.ex. Konkurrensverket och Datainspektionen skulle få egna sanktionsmöjligheter skulle arbetet mot diskriminering bli effektivare. Det skulle också ge en starkare signal till arbetsgivare och utbildningsanordnare om allvaret i frågorna vilket i sig kan hjälpa till att öka motivationen i arbetet mot trakasserier och diskriminering. Det här är också något som regeringen har signalerat att de vill titta närmare på.

Inte alltid som någon drabbad träder fram

DO anser också att det behövs ytterligare sanktionsmöjligheter när det sker en överträdelse av diskrimineringsförbudet. Den som bryter mot diskrimineringsförbudet riskerar att av en domstol dömas att betala diskrimineringsersättning till den som diskriminerats, ungefär som ett skadestånd. Men möjligheten för domstolar att utdöma diskrimineringsersättning förutsätter alltså att en enskild skadelidandes ärende prövas i domstol.

Många av de överträdelser som förbjuds genom diskrimineringslagen är dock av en mer strukturell karaktär och kan medföra konsekvenser för många. Exempel på det är företeelser som bristande fysisk tillgänglighet i lokaler, diskriminerande krav för anställning, och systematisk lönediskriminering. Idag saknas alltså sanktionsmöjligheter i de fall det inte finns en identifierad skadelidande och det inte finns möjlighet att gå till domstol för att få frågan prövad. Eftersom en stor del av den tillsyn DO genomför inte omfattar en prövning i domstol, anser DO att det behövs ytterligare sanktionsmöjligheter när DO i tillsynen kan konstatera att det har skett en överträdelse av diskrimineringsförbudet.

Sanktioner ska vara avskräckande

Ytterligare ett skäl till att se över sanktionsfrågan är att DO anser att Sverige genom nuvarande ordning inte lever upp till EU-rättens krav på att sanktioner ska vara effektivt avskräckande för den som diskriminerar.

Diskrimineringsersättningen skiljer sig från de flesta andra former av skadestånd eftersom den utöver det belopp som avkrävs för kompensera den som har drabbats, innefattar ett straffbelopp som bland annat ska avskräcka från framtida överträdelser. De belopp som döms ut är dock inte sällan för små för att verka avskräckande i stort. Det har att göra med att straffskadeståndets storlek framförallt kopplas till den skada som den enskilde har lidit och inte behovet av att avskräcka överträdelser i samhället. Mer om detta går att läsa i DO:s remissvar till utredningen Bättre skydd mot diskriminering.