Inte diskriminering att neka återkommande ledighet

Nyhet publicerad 8 juni 2017

Det är inte diskriminering att neka en elev att varje fredag vara ledig från skolan ett par timmar för att närvara vid bön. Den bedömningen gör DO i ett nytt tillsynsbeslut.

Bakgrunden till tillsynen är en anmälan rörande en elev som är praktiserande muslim och som varje fredag begärt ledigt från skolan för att närvara i den kollektiva fredagsbönen. Eleven tjänstgör dessutom som förtroendevald imam i den aktuella församlingen.

DO konstaterar i beslutet att även om gymnasieskolan är en frivillig skolform, så finns det en närvaroplikt. Den som har valt att gå gymnasiet har också en skyldighet att delta i undervisningen. Den aktuella skolans huvudman har till DO uppgett att alla elever som söker ledighet regelbundet och vid samma tidpunkt varje vecka får avslag på sina ledighetsansökningar, oavsett vilken grund eleven åberopar för ledigheten. DO gör därmed bedömningen att eleven inte har blivit sämre behandlad än någon annan person i en jämförbar situation eller att skolans åtgärd haft samband med religion eller annan trosuppfattning. Beslutet att inte bevilja elevens ansökan om ledighet har alltså inte utgjort direkt diskriminering.

DO har också bedömt om beslutet att avslå ledighetsansökan kan utgöra indirekt diskriminering. I beslutet konstaterar dock DO att syftet med en reglerad närvaro är att eleverna ska nå kunskapsmålen och inte gå miste om lärarledd undervisningstid. Detta anser DO vara ett berättigat syfte. Beslutet att avslå ansökan om ledighet bedömer DO därför vara ett lämpligt och nödvändigt medel.

För att säkerställa att den diskrimineringsrättsliga bedömningen är förenlig med Europakonventionen har DO också gjort en bedömning i förhållande till den rätt till religionsfrihet som följer av konventionen. I den delen konstaterar DO att beslutet visserligen innebär ett ingrepp i elevens rätt att utöva sin religiösa tro men att ingreppet inte har varit mer långtgående än vad som är rimligt i förhållande till intresset av att upprätthålla närvaroplikten.

Ärende GRA 2016/31

Fakta

Direkt diskriminering är enligt diskrimineringslagens första kapitel ett missgynnande som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna, till exempel religion eller annan trosuppfattning. (1 kapitlet 4 § punkt ett).

Diskriminering kan också vara indirekt med vilket avses att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som särskilt missgynnar personer med viss religion eller annan trosuppfattning, om det inte finns ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.