Dalakommun medger diskriminering i samband med LVU

Nyhet publicerad 10 mars 2017

En kommun i Dalarna diskriminerade en kvinna i samband med att kommunen fattade beslut om så kallad umgängesbegränsning mellan kvinnan och hennes barn. Mot bakgrund av medgivandet har parterna nu träffat en överenskommelse som innebär att kommunen betalar 200 000 kronor till kvinnan.

Det var i november 2014 som socialtjänsten i kommunen fattade beslut om ett omedelbart omhändertagande av en romsk kvinnas tre barn enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Barnen placerades efter omhändertagandet i familjehem och beslut fattades om hemlig vistelseort och umgängesbegränsning. Kontakten mellan mor och barn var efter det mycket knapphändig och först i juni 2016 fick barnen och mamman tillåtelse att träffa varandra.

Efter att ha utrett händelsen bedömde DO att kommunens åtgärd att avskärma kvinnan från sina barn inte kunde motiveras och utgjorde en kränkning av kvinnans grundläggande rätt till familjeliv enligt artikel 8 Europakonventionen för mänskliga rättigheter. DO:s bedömning var att socialtjänstens oproportionerliga åtgärder hade samband med familjens etniska tillhörighet på ett sådant sätt att det var fråga om diskriminering.

I och med att kommunen medger diskrimineringen och ersätter kvinnan avslutar DO ärendet.

Fakta - diskrimineringslagen

Diskriminering är förbjuden i fråga om verksamhet inom socialtjänsten (diskrimineringslagen, 2 kap. 13 §).

Direkt diskriminering innebär att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med en diskrimineringsgrund, till exempel etnisk tillhörighet (diskrimineringslagen, 1 kap. 4 §).

Med missgynnande menas enligt förarbetena till diskrimineringslagen att en person försätts i ett sämre läge eller går miste om någonting. Det anges att en behandling är missgynnande om den kan sägas medföra en skada eller nackdel för den enskilde och att det som typiskt sett är förenat med faktisk förlust, obehag eller liknande är missgynnande. Avgörande är att en negativ effekt inträder, inte vilken orsak som kan ligga bakom missgynnandet. En missgynnande behandling kan bestå i både aktivt handlande och underlåtenhet att handla (se till exempel Proposition 2007/08.95 på 486.)