Könsseparerade simhallstider kan vara diskriminering

Pressmeddelande publicerad 14 december 2016

Att inrätta särskilda kvinnotider på sim- och idrottshallar ska endast i undantagsfall anses vara förenligt med diskrimineringslagen. Huvudprincipen ska enligt lagen vara likabehandling mellan könen och undantag ska tillämpas restriktivt. Det konstaterar DO när myndigheten nu meddelar tillsynsbeslut till Malmö och Stockholms stad.

Efter förra vinterns debatt om könsseparerade öppettider på simhallar beslutade DO i våras att inleda tillsyn mot två kommuner som har infört åtgärden på flera av de kommunala badhusen. Syftet med tillsynen har varit att undersöka om kommunernas åtgärder utgör diskriminering och att belysa rättsläget.

I diskrimineringslagen finns en undantagsbestämmelse som innebär ett visst utrymme att kvinnor och män behandlas olika i samband med tillhandahållande av tjänster och bostäder. Det gäller om åtgärden har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Frågan för DO har alltså handlat om kvinnotiderna kan anses vara sådana åtgärder som omfattas av undantaget. DO:s tillsyn har visat att de granskade kommunernas åtgärder i vissa fall går för långt i förhållande till vad diskrimineringslagen medger.

– Utgångspunkten i lagen är likabehandling oavsett kön och därför ska det här undantaget tolkas och tillämpas restriktivt, säger Martin Mörk, chef för DO:s processenhet.

I några fall gör dock DO bedömningen att utformningen både kan anses ha ett syfte som är berättigat och att det inte kan anses finnas något annat sätt att effektivt uppnå syftet varför åtgärden också ska anses vara lämplig och nödvändig. Det gäller till exempel kvinnosimmet på Tenstas och Skärholmens sim- och idrottshallar vars syfte enligt kommunen är att öka simkunnigheten och möjliggöra ett deltagande i simhallsaktiviteter för kvinnor som på grund av religiösa och kulturella skäl annars inte skulle kunna delta.

Ärende GRA 2016/8, GRA 2016/9

Fakta

Direkt diskriminering innebär att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med en diskrimineringsgrund, t.ex. kön (1 kap. 4 § DL).

Diskriminering är förbjuden för den som utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder till allmänheten (2 kap. 12 § DL).
Förbudet mot diskriminering i 12 § som har samband med kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika ifråga om tjänster eller bostäder, om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet (2 kap. 12 a § första stycket DL).

Undantaget i diskrimineringslagen ska också tolkas utifrån artikel 4.5 i direktiv 2004/113/EG (Rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster). I artikel 4.5 anges att direktivet inte utesluter skillnader i behandling, om tillhandahållandet av varor och tjänster uteslutande eller främst till personer av ett kön motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

I direktivets inledande skäl 16 återfinns exempel på vad som kan anses vara ett berättigat syfte. Det kan till exempel vara skydd av offer för könsrelaterat våld (som vid upprättande av skyddat boende för enbart det ena könet), skäl som rör privatliv och anständighet (som då en person upplåter en bostad i en del av sitt hem), främjande av jämställdhet eller kvinnors eller mäns intressen (till exempel frivilligorganisationer för enbart det ena könet), föreningsfrihet (som medlemskap i privata klubbar för enbart det ena könet) samt anordnande av idrottsaktiviteter (som idrottsarrangemang för enbart det ena könet). Varje begränsning bör dock vara lämplig och nödvändig i enlighet med de kriterier som följer av EU-domstolens praxis.