Diskrimineringslagen saknar barnperspektiv

Debattartikel publicerad i Dagens nyheter 22 juni 2015

De anmälningar som DO tar emot som kanske berör allra mest är när barn utsätts för sexuella trakasserier av andra barn. Kränkningar mellan barn är händelser där alla, på ett eller annat sätt, är offer. Samtidigt ser vi att nuvarande lagstiftning begränsar hur samhället kan, och ska ta hand om dessa händelser. Som diskrimineringsombudsman hyser jag allvarliga tvivel om lagen på den här punkten är förenlig med barnkonventionen.

DO har till uppgift att utöva tillsyn över att utbildningsanordnare för förskolor och skolor följer diskrimineringslagen. Enskilda som upplever att de utsätts för trakasserier eller sexuella trakasserier i skolan kan därmed anmäla det till DO. Men vad många inte känner till är att när DO får in en anmälan som rör händelser mellan barn i förskola eller skola ska myndigheten utreda om utbildningsanordnaren har fullgjort de krav som lagen ställer på utredning och åtgärder vid trakasserier. DO:s uppgift är inte att utreda trakasserierna i sig eller att ställa en "förövare" till svars.

I praktiken behöver dock DO för att kunna avgöra om utbildningsanordnaren har brustit i sina skyldigheter också undersöka om det faktiskt har förekommit trakasserier på förskolan/skolan eller inte. Det kan alltså krävas ett visst mått av individorienterade utredningar av minderåriga även i ärenden om sexuella trakasserier.

En sådan utredning riskerar självklart att i sig vara traumatisk och riva upp sår för ett redan utsatt barn. Risken är också att en juridisk process tar tid, ibland flera år, och att den i slutändan inte ger barnet (upplevelsen av) upprättelse i de fall där skolan kan anses ha fullgjort sina skyldigheter.

Ytterligare ett problem med nuvarande lagstiftning är att det individorienterade verktyget bygger på en "förövar- och offer-" dualitet som är problematisk på flera sätt. Konsekvensen av utredningen blir att ett annat barn identifieras som "förövare". Även om lagstiftningen handlar om att slå fast ansvar för skolans huvudman är effekten av den att enskilda barn riskerar att pekas ut inför den domstol som eventuellt kan komma att pröva ärendet. Detta sker ofta utan att det utpekade barnet hörs, vilket är djupt problematiskt ur barnrättssynpunkt. De stigmatiserande konsekvenserna för det utpekade barnet och barnets familj har ingen tänkt på.

Min bedömning är att utredningar rörande trakasserier mellan barn riskerar att göra mer skada än nytta för samtliga av de inblandade barnen.

När det gäller sexuella trakasserier är förbudet formulerat utifrån vuxnas sexualitet och vuxnas syn på sexualitet. Lagen är skriven för situationer som vuxna människor befinner sig i. Den handlar om vuxensexualitet i arbetslivet och vid universitet/högskolor. Skola och förskola är visserligen inkluderade i lagstiftningen men barns situation har inte utretts särskilt i samband med att lagen antogs. Diskrimineringslagen saknar ett barnperspektiv.

En del forskare menar i och för sig att barn är medvetna om sin sexualitet från förskoleåldern och att de från relativt låg ålder kan förstå att de kränker någon annan. Men att barn har någon form av sexualitet är däremot inte nödvändigtvis samma sak som att de kan utsätta varandra för sexuella trakasserier i lagens mening. Tvärtom resonerar vi i annan lagstiftning (brottsbalken) att barn inte kan ses som förövare, eftersom de varken har faktisk eller rättslig förmåga att ta ansvar för sina sexuella handlingar. På motsvarande sätt lägger lagstiftningen på en rad områden ansvaret för barnen och deras handlingar på vårdnadshavare, på skolan eller andra vuxna i dess omgivning.

Som diskrimineringsombudsman ifrågasätter jag också om lagstiftningen är effektiv för att faktiskt hjälpa de tiotusentals barn som dagligen utsätts för kränkningar i skolan. Fokus läggs idag på barns möjlighet till upprättelse i efterhand genom skadestånd istället för att stödja och hjälpa utsatta barn i den verklighet de befinner sig i. Alla barn kan, eller vågar inte heller berätta om vad de upplever i skolan för föräldrar eller vårdnadshavare på grund av hemförhållanden eller andra omständigheter som gör barnet otryggt. Inte minst i dessa fall behövs andra vuxna som tar barnet på allvar och snabbt kan ge dem stöd på plats.

Jag anser att det förslag som också BO tidigare har framfört om lokala barn- och elevombud kan vara ett steg på vägen att lösa det här problemet. Lokala barn- och elevombud kan vara den oberoende vuxna som kan agera lokalt och omedelbart ge stöd vid händelser i skolmiljö.

Barnkonventionen kräver av oss att vi i frågor som rör barn har ett barnperspektiv och inte ett vuxenperspektiv. Det är problematiskt med en lagstiftning vars utgångspunkter har ett så tydligt vuxenperspektiv och inte har barnets bästa för ögonen, och jag ställer mig frågande till om diskrimineringslagen över huvud taget ska tillämpas när det handlar om trakasserier eller sexuella trakasserier mellan barn. Mot bakgrund av dessa omständigheter skriver jag idag till regeringen och begär en översyn av nuvarande lagstiftning.

Agneta Broberg
diskrimineringsombudsman

Fakta

Diskrimineringslagen förbjuder två former av trakasserier. "Trakasserier", som enligt lagen (1 kapitlet 4 paragrafen 3 mom.) innebär "ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder", samt sexuella trakasserier som är "ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet". Enligt lagen är trakasserier och sexuella trakasserier alltså former av otillåten diskriminering.

Förbudet gäller bland annat på utbildningsområdet, och en utbildningsanordnare som ansvarar för en förskola eller en skola har enligt lagen en skyldighet att se till att den här formen av diskriminering inte förekommer i dess verksamhet.