Sverige har inte tagit avstånd från romregistrets etniska dimension

Nyhet publicerad 17 juni 2014

Efter Justitiekanslerns (JK) beslut om skadestånd till personer i polisens så kallade kringresanderegister finns det anledning att reflektera över hur frågan hittills har hanterats. De beslut som JK och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) har fattat gäller i huvudsak att registret innebär en olaglig behandling av personuppgifter. Samma perspektiv har präglat efterföljande diskussioner och debatt. JK:s och SIN:s beslut är viktiga och det är bra att dessa perspektiv diskuteras. Men, merparten av de registrerade kan antas vara romer. Om ansvariga aktörer inte beaktar det, finns starka skäl att bli orolig för att de åtgärder som nu vidtas inte förhindrar en upprepning.

JK:s och SIN:s beslut ger lätt intrycket att problemet med polisens register enbart är felaktig behandling av personuppgifter och att registret inte i tillräcklig utsträckning upprättats och hanterats i enlighet med polisdatalagens bestämmelser. Felaktig behandling av personuppgifter får givetvis inte förekomma. Men som diskrimineringsombudsman vill jag peka på att registret verkar vara baserat på etnisk tillhörighet då det bygger på romers släktförhållanden.

Det är inte svårt att förstå den rädsla och frustration många romer gett uttryck för sedan DN avslöjade registret. Att Sverige hittills inte tagit juridiskt avstånd från de etniska dimensionerna i polisens registrering måste ses som ett misslyckande. Vad vi nu vet om registret gör att det är min förhoppning att frågan om en kränkning av Europakonventionens artikel 8 och 14 blir föremål för prövning. Det är dock inte min uppgift som diskrimineringsombudsman att i det här fallet utreda och driva frågan om eventuella brott mot Europakonventionen.

Registret är tyvärr ingen unik händelse i hur samhället har behandlat romer. Kränkningar av det här slaget har varit regelbundna inslag i romers historia i Sverige. Regeringar och myndigheter har återkommande genom historien använt sig av registrering och kartläggning av romer som ett sätt att utöva makt och kontroll. Skånepolisens register måste ses mot bakgrund av och som en del av denna historia och jag har därför svårt att förstå att så många talar i termer av att återskapa förtroendet för polisen bland romer. Ur mitt perspektiv handlar det snarare om att regeringen, polis och andra myndigheter måste börja bygga ett förtroende. Att skapa förtroende är viktigt, men målet för samhället bör inte vara förtroendeskapandet i sig utan bör snarare ses som något som samhälleliga institutioner kan förtjäna när romers tillgång till lika rättigheter och möjligheter är en realitet.

Enbart JK:s och SIN:s beslut ger inte polisen tydlig grund eller incitament för att från grunden och systematiskt förändra sitt förhållnings- och arbetssätt. Det finns en uppenbar risk att de åtgärder som nu planeras och vidtas på olika håll inte tar avstamp i principen om allas lika rättigheter och möjligheter. Istället riskerar åtgärderna att fokusera på själva registret och bristerna i förhållande till polisdatalagen. Regeringen och vi andra ansvariga myndigheter riskerar därför att förbise de etniska dimensionerna i problematiken. Det riskerar att leda till åtgärder som inte tar sikte på att förebygga och motverka den strukturella diskriminering som registret enligt min uppfattning synliggör.

Jag efterlyser politisk ansvarstagande och ställer mig frågande till regeringens ambitioner i arbetet med att säkerställa romers lika rättigheter och möjligheter. Det är både talande och anmärkningsvärt att regeringen i sin strategi för romers inkludering har den övergripande målsättningen att "den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom". Jag kan inte låta bli att undra om en sådan målsättning skulle vara acceptabel i fråga om någon annan grupp i samhället. Det finns också skäl att reflektera över hur den målsättningen påverkar arbetet inom regering och myndigheter med att garantera romers mänskliga rättigheter i dag.

Vad kan man då tänka sig för åtgärder? En väg till förändring är olika juridiska processer som kan ge individer som utsatts för brott eller övergrepp av myndigheter möjlighet till upprättelse. Jag beklagar att diskrimineringslagstiftningen i detta fall inte ger mig möjlighet att driva frågan om individers upprättelse. Därför har jag i samband med DO:s granskning av polisens register skrivit till regeringen och påtalat brister i diskrimineringslagen som begränsar möjligheterna att utreda och driva anmälningar som gäller diskriminering och polis. Individers olika möjligheter till upprättelse är självklart viktiga och jag får ofta höra, även av regeringen, att DO måste ha större fokus på individen och på utredning av individers anmälningar om diskriminering. Det är givetvis nödvändigt att samhället tar avstånd från diskriminering och att individer som utsatts för diskriminering och andra kränkningar har möjlighet till upprättelse. Men alltför ensidigt fokus på individen kan innebära att mekanismerna bakom diskrimineringen inte synliggörs och att åtgärder på politisk och samhällelig nivå uteblir. För mig är det uppenbart att registret inte enbart är en lista över nära 5000 individer som har fått sina personuppgifter felbehandlade. Registret är också ett uttryck för en diskriminerande samhällelig struktur.

DN:s avslöjande har lyft fram ett tydligt exempel på brister i myndigheters förhållnings- och arbetssätt. DO:s granskning av polisen, tillsammans med annan kunskap, pekar med all önskvärd tydlighet på att ett systematiskt förändringsarbete är nödvändigt. Avslöjandet kan förutom att ge möjlighet till upprättelse för individer också innebära möjlighet till förändring. Det kräver dock att regeringen och vi ansvariga myndigheter inte skyggar för eller osynliggör de etniska och strukturella dimensionerna av polisens registrering. Ett verksamt förändringsarbete kan inte bara ta sikte på symptomen genom att rätta till olagligheter. Vi behöver fokusera på konkreta åtgärder för att synliggöra och undanröja hinder för allas tillgång till lika rättigheter och möjligheter. Åtgärderna bör bland annat ta sikte på förekomster av etnisk profilering, kåranda, rekrytering och de rutiner och den lagstiftning som reglerar polisens verksamhet. Då skulle vi kunna sätta punkt för övergreppen gentemot romer och förhindra att historien upprepar sig.

Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsman