Könsidentitet och könsuttryck som diskrimineringsgrund

Det finns sju diskrimineringsgrunder som omfattas av lagens förbud mot diskriminering. Denna sida handlar om diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck. Här kan du bland annat läsa om hur grunden definieras i lagen. Vi ger också exempel på hur diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck kan se ut.

De sju grunder som omfattas av diskrimineringslagen är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Diskriminering har många gånger samband med fler än en diskrimineringsgrund. Det gäller både när en individ blir diskriminerad och diskriminering på en samhällelig nivå. En kvinna som uttrycker sin könsidentitet på ett sätt som inte sammanfaller med normen kan därför ha andra erfarenheter av diskriminering än en man som uttrycker sin könsidentitet på motsvarande sätt. På samma sätt kan föreställningar om könsidentitet och könsuttryck i kombination med etnisk tillhörighet, religion, och så vidare ha betydelse för hur en person blir behandlad eller vilka hinder hen stöter på.

Definition av könsidentitet och könsuttryck

Diskrimineringslagen använder begreppen "könsöverskridande identitet eller uttryck" medan DO ofta använder begreppen könsidentitet eller könsuttryck. Det beror på att DO anser att lagens begrepp ("könsöverskridande") riskerar att befästa en bild av att personer som omfattas av skyddet mot diskriminering är avvikare i ett samhälle där det finns starka normer och föreställningar om kön.

Med könsidentitet och könsuttryck avses i lagen att någon inte definierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel (eller på annat) sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön än det som registrerats för hen vid födelsen. Begreppen omfattar dels en persons mentala eller självupplevda könsbild, dels hur någon uttrycker det som kan kallas personens sociala kön, till exempel genom kläder, kroppsspråk, smink eller frisyr.

Diskrimineringsgrunden avser vad som ofta brukar kallas transpersoner. Det är ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för könsidentitet och könsuttryck. Även en person som identifierar sig som transsexuell men inte tänker genomgå någon könskorrigerande operation omfattas av denna grund och därmed av skyddet mot diskriminering.

En person som identifierar sig som transsexuell och planerar eller har genomgått en könskorrigerande operation omfattas av skyddet mot diskriminering via diskrimineringsgrunden kön.

Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck. Lagen gäller inom arbetsliv, utbildning, hälso- och sjukvård, varor, tjänster och flera andra samhällsområden. Förbudet är i princip lika för samtliga diskrimineringsgrunder, med några få undantag. Under följande rubriker finns information om lagens diskrimineringsförbud och de undantag som finns inom vissa samhällsområden.

Vad är diskriminering?

Diskriminering i arbetslivet

Diskriminering inom utbildningsområdet

Diskriminering inom andra samhällsområden

Främja lika rättigheter och förebygga diskriminering

Det finns inga krav på aktiva åtgärder när det gäller könsidentitet eller uttryck. Aktiva åtgärder är de krav som lagen ställer på arbetsgivare och utbildningsanordnare i syfte att de ska främja lika rättigheter och möjligheter samt förebygga diskriminering.

Även om det saknas ett lagkrav menar DO att det kan vara ändamålsenligt att könsidentitet och könsuttryck inkluderas i arbetsgivarnas och utbildningsanordnarnas arbete med aktiva åtgärder.

Nyheter i diskrimineringslagen

Förändringar i diskrimineringslagens tredje kapitel träder i kraft den 1 januari 2017. En nyhet är att alla diskrimineringsgrunder omfattas när det gäller kraven på arbetsgivares och utbildningsanordnares aktiva åtgärder. Det är en utvidgning jämfört med dagens regler. En annan nyhet är att lönekartläggningar ska genomföras årligen.

Fler nyheter i samband med förändringar i lagen

Hur kan diskrimineringen se ut?

Personer som bryter mot föreställningar om hur män eller kvinnor ska se ut eller vara eller som inte känner sig som vare sig man eller kvinna kan på olika sätt hindras att få tillgång till lika rättigheter och möjligheter i samhället. Diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck har starka kopplingar till föreställningar och normer om kön och sexuell läggning, vilket avspeglas både i forskning och i anmälningar.

Vi vet att det förekommer, men saknar i dag tillräcklig kunskap om hur vanligt det är eller hur diskrimineringen tar sig uttryck. Könsidentitet och könsuttryck förefaller vara den diskrimineringsgrund där det finns minst forskning och minst anmälningar om diskriminering. Samtidigt tyder de undersökningar som finns på att de personer som berörs är en på många sätt utsatt grupp. Den här texten ger några exempel på vad vi i dag vet utifrån olika kunskapskällor såsom forskning, anmälningar och erfarenheter från det civila samhället.

I texten används begreppet transperson som ett paraplybegrepp för att inkludera alla som omfattas av diskrimineringsskyddet avseende könsidentitet och könsuttryck.

Erfarenheter av diskriminering, trakasserier och våld

Folkhälsoinstitutet genomförde en undersökning genom en internetbaserad enkät riktad till hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner). Av de som svarade uppgav drygt 370 att de var transpersoner. En tredjedel av de svarande transpersonerna uppgav att de någon gång i livet hade varit utsatta för våld eller trakasserier på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Det var framförallt vanligt att respondenterna angav att det rört sig om muntliga trakasserier, men även sexuella trakasserier, hot om våld och våld var vanligt (Folkhälsoinstitutet, 2006).

Folkhälsoinstitutet följde år 2013 upp hälsosituationen för transpersoner genom en webbaserad enkätundersökning i samarbete med Karolinska Institutet (Folkhälsomyndigheten, 2015). Totalt deltog ca 800 som identifierat sig som transpersoner. Rapporten visar i stort att utvecklingen av hälsan för transpersoner inte hade förändrats nämnvärt under de senaste tio åren. Om något visade utvecklingen på en försämring jämfört med tidigare undersökning.

Över hälften av respondenterna angav att de under de senaste tre månaderna blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande, framförallt på grund av sitt könsuttryck. Denna andel är nästan tre gånger större än för befolkningen i allmänhet. 65 procent angav att de avstått från olika aktiviteter under det senaste året, av rädsla för att bli dåligt behandlade eller diskriminerade på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Bland annat hade respondenterna avstått från att delta i sociala evenemang, närma sig människor de inte känner och delta i fysisk aktivitet. Ungefär var femte uppgav att de någon gång utsatts för fysiskt våld. Nästan hälften av respondenterna angav att de ofta eller alltid avstår ifrån att gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller ofredade på något annat sätt, jämfört med ca en femtedel i befolkningen i allmänhet.

I DO:s rapport "Upplevelser av diskriminering" (DO, 2010) berättar de intervjuade transpersonerna att den vardagliga diskrimineringen är ständigt närvarande . Det gäller i alla delar av samhället såsom i arbetslivet, inom sjukvården, i kontakter med myndigheter och inom utbildningssektorn. För att skydda sig själva och undvika diskriminering berättar intervjupersonerna hur de utvecklat olika strategier. Det kan handla om att undvika situationer eller att anpassa sig till omgivningens normer. Genom att vidta strategier för att undvika diskriminering osynliggör man en del av sig själv som person – och av transpersoner i allmänhet. Samtidigt är just synligheten en viktig aspekt om man ska motverka diskriminering, menar några av de intervjuade.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (European Union Fundamental Rights Agency, FRA) har undersökt erfarenheter av diskriminering, våld och trakasserier bland hbt-personer inom EU (FRA, 2014a). Undersökningen gjordes med hjälp av en webbenkät som besvarades av över 93 000 hbt-personer, varav drygt 7500 transpersoner. I en fördjupad studie analyserades svaren från de som identifierade sig som transpersoner, varav drygt 370 angett att de bor i Sverige (FRA, 2014b).

Fakta

Europeiska unionen har inrättat EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) för att ge EU-institutioner och medlemsstater oberoende, faktabaserat stöd och sakkunskap om de grundläggande rättigheterna. FRA är ett oberoende EU-organ som finansieras genom unionens budget.

FRA:s webbplats

FRA:s studie bekräftar ytterligare att transpersoner är en mycket utsatt grupp som i hög grad har erfarenheter av diskriminering, våld och kränkningar. Ett av de mest slående resultaten i undersökningen är den höga andelen av respondenterna som angav att de utsatts för upprepat våld och trakasserier. Ungefär hälften uppgav att de känt sig diskriminerade eller trakasserade under det senaste året på grund av att de uppfattats som transpersoner. Diskrimineringen upplevdes bland annat i kontakter med sjukvården, när de letat boende, i arbetslivet eller när de besökt affärer, gym, caféer eller barer.

Arbetslivet

Inom arbetslivet kan diskrimineringen innebära att individer går miste om jobb eller befordran. Det kan också handla om att bli trakasserad på sin arbetsplats på grund av sin sexuella läggning.

Det saknas mer omfattande studier om diskriminering som har samband med könsidentitet och uttryck i arbetslivet i Sverige. DO efterlyser därför fler studier inom området.

DO kan dock konstatera att de fåtal anmälningar som kommer till DO om diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck i arbetslivet knappast avspeglar den faktiska förekomsten av diskriminering.
Equality and Human Rights Commission (som är DO:s motsvarighet i Storbritannien) har sammanställt kunskapsläget vad gäller transpersoners villkor på den brittiska arbetsmarknaden (Mitchell och Howarth, 2009). En tredjedel av de drygt 800 transpersonerna som besvarade en enkät hade upplevt diskriminering eller trakasserier i arbetslivet. En av fyra hade känt sig tvingade att byta arbetsplats med anledning av detta. En stor andel uppgav också att deras arbete hindrade dem från att uttrycka sin könsidentitet på det sätt de skulle önska.

FRA:s undersökning bland transpersoner inom EU kom fram till liknande resultat. En av tre uppgav att de diskriminerats när de sökte jobb och en fjärdedel angav att de hade diskriminerats på jobbet det senaste året (FRA, 2014b). Bland de respondenter som angett att de bodde i Sverige var siffrorna något lägre.

Även i Sverige finns det många som inte är öppna med sin könsidentitet på sin arbetsplats. Det framkommer bland annat i de dialoger som DO haft med berörda organisationer. En studie från Folkhälsoinstitutet visade att transpersoner i lägre utsträckning var öppna med sin könsidentitet eller sina könsuttryck jämfört med vad homo- och bisexuella var med sin sexuella läggning (Folkhälsoinstitutet, 2006).

Utbildningsområdet

Inom utbildningsområdet kan diskrimineringen som har samband med sexuell läggning bestå av att bli missgynnad av skolan eller universitetet, till exempel genom att bli nekad studieplats. Det kan också handla om att bli trakasserad av andra elever och att skolan inte gör tillräckligt för att få stopp på kränkningarna.

Normer om kön påverkar

Skolverket har genom en kvalitativ intervjustudie undersökt barns, elevers och studerandes uppfattningar om diskriminering och trakasserier. Undersökningen tittade inte specifikt på trakasserier som har samband med könsidentitet eller könsuttryck, men rapporten beskriver hur snäva föreställningar om kön och sexuell läggning begränsar utrymmet för de elever som avviker från dessa normer. Ett genomgående mönster i studien är att pojkar/män och flickor/kvinnor blir betraktade och behandlade som olika och komplementära i skolan. Skolverket menar att skillnaderna är kopplade till normer för hur en person får lov att bete sig som flicka/kvinna respektive pojke/man. Enligt intervjupersonerna riskerar den som bryter mot dessa föreställningar att uteslutas ur gemenskapen, trakasseras av sina kamrater eller bli orättvist behandlad av skolpersonal. Det kan handla om att man bryter mot normer om hur flickor/kvinnor respektive pojkar/män förväntas vara, se ut eller göra (Skolverket, 2009).

Trakasserier i skolan

Enligt en enkätstudie som genomfördes av RFSL Ungdom och dåvarande Ungdomsstyrelsen var det runt 20 procent av de svarande transpersonerna mellan 15 och 25 år som angav att de utsatts för hot om våld under det senaste året (Ahlin och Gäredal, 2009). I en majoritet av fallen (70 procent) uttalades hotet på offentlig plats och ofta just i skolan.

Kunskapssammanställningen från Equality and Human Right Commission beskriver två studier i Storbritannien som tittat på diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck i skolan (Mitchell och Howarth, 2009). Båda studierna kommer fram till slutsatsen att förekomsten av trakasserier som har samband med könsidentitet och könsuttryck är utbredd inom skolan. Respondenterna uppger att de känner sig tvingade att dölja sin könsidentitet, de upplever trakasserier både från lärare och elever och det fanns erfarenheter av att skolan tvingar dem att använda skoluniform och skoltoalett baserat på juridisk könstillhörighet mot deras egen vilja.

Annan forskning visar att barn som är utsatta för mobbning och trakasserier riskerar i betydligt högre utsträckning att drabbas av psykisk ohälsa, både vid tidpunkten för händelserna samt på längre sikt senare i livet.

Hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område där individer riskerar att råka ut för kränkande bemötande av vårdpersonal eller diskriminerande regelverk inom vårdapparaten.

En stor andel av anmälningarna om diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck rör just hälso- och sjukvården.

Av DO:s rapport "Rätten till sjukvård på lika villkor" (DO, 2012) framgår att många transpersoner upplever sig ifrågasätta eller sämre bemötta än andra patienter inom sjukvården. Det handlar många gånger om att den egna personen hamnar i fokus istället för symptomen. Utöver ett okunnigt och bristfälligt bemötande får patienten inte heller alltid rätt vård; även medicinska bedömningar kan påverkas av förutfattade meningar.

Trots att ohälsan och vårdbehovet är större än hos befolkningen i stort drar sig många från gruppen för att söka vård.

Anmälningar om diskriminering

Endast en liten del av den upplevda diskrimineringen anmäls och mörkertalet är stort. Anmälningarna till DO kan därför endast synliggöra en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Samtidigt är anmälningarna om upplevd diskriminering en viktig och unik kunskapskälla som bidrar till att identifiera olika former av diskriminering.

Anmälarna berättar ofta om att de tillskrivs negativa stereotypa egenskaper utifrån föreställningar om grupptillhörighet. Människor som anmäler diskriminering beskriver ofta att de varit med om flera händelser som sammantaget ger upplevelsen av att ha blivit diskriminerad. Det är också vanligt att anmälarna uppger att liknande händelser även har drabbat andra. Många ger också exempel på hur de på olika sätt försökt att anpassa sig för att undkomma diskrimineringen. I DO:s rapporter (till exempel "Delar av mönster" ) kan du ta del av våra analyser av anmälningar.

Diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck anmäls sällan till DO. År 2015 kom det in totalt 2 382 anmälningar till DO. Av dessa anmälningar rörde 62 diskriminering som har samband med könsidentitet och könsuttryck. De flesta anmälningarna som rör könsidentitet och könsuttryck gällde arbetslivet och hälso- och sjukvården.

Personer som omfattas av diskrimineringsskyddet avseende könsidentitet och könsuttryck är en på många sätt utsatt grupp i samhället. Det framförs inte minst av organisationer i civilsamhället och i berättelser från enskilda. I dialoger med organisationer som företräder gruppen framkommer att ett skäl till att så få anmäler diskriminering kan vara ett utbrett misstroende för samhället i allmänhet och myndigheter i synnerhet. En annan orsak sägs vara att många i gruppen blivit så vana vid kränkande bemötande att det kan upplevas som en del av vardagen. Ytterligare ett skäl som framförs är att du själv vill bestämma när och inför vilka du vill komma ut. En anmälan till DO diarieförs och blir som regel allmän handling. Det kan vara avskräckande.

DO arbetar främjande genom att bland annat bedriva tillsyn. Till exempel bedömde myndigheten i ett tillsynsbeslut 2015 att en kommun gjort sig skyldig till indirekt diskriminering genom att avvisa en person från ett av kommunens badhus. Avvisningen skedde med hänvisning till att personen, som av personalen uppfattades som kvinna, inte ville täcka överkroppen i enlighet med kommunens trivselregler om badkläder. DO fann att kommunen borde ha gjort avsteg från trivselreglerna när det blev känt att personen inte identifierade sig som kvinna. Under det att tillsynen pågick ändrade kommunen sina trivselregler och tog bort kravet på överdel för personer som är eller uppfattas som kvinnor. Eftersom kommunen ändrat på sina regler på ett sätt som gjorde det möjligt för fler personer att uttrycka sin könsidentitet, bedömde DO att det inte var motiverat ur allmän synpunkt att föra ärendet vidare till domstol.

Sök bland de DO:s förlikningar och domstolsärenden

Statistik från DO:s årsredovisningar

Citat från en anmälare (ur DO:s rapport "Delar av mönster)

"Jag har arbetat för XX. När jag ringde och berättade att jag skulle jobba som transa tyckte de att det var bäst att jag sjukanmälde mig. Jag gick i alla fall och upplevde inte att någon av deltagarna i kursen tog illa upp eller klagade. Men sedan dess har XX inte hört av sig till mig mer."

Polisen hanterar hatbrott

År 2014 identifierades uppskattningsvis knappt 6 270 hatbrottsanmälningar varav 1 procent (drygt 70 anmälningar) hade ett transfobiskt motiv (länk till BRÅ) Det vanligaste brottet var ofredande och olaga hot, följt av våldsbrott och ärekränkning. Statistiken ska, enligt BRÅ, ses som en minimiskattning av polisanmälningarna då alla hatbrott som anmäls till polisen inte uppfattas eller registreras som sådana. Transfobiska hatbrott särskiljs i statistiken från homofobiska hatbrott, men ofta överlappar brotten.

Fakta hatbrott

Hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grund av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis sexuell läggning, etnisk bakgrund eller religionstillhörighet. Den som döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning i samband med att hen döms för den brottsliga gärningen. Det är till Polisen man ska vända sig om man blivit utsatt för sådant brott.

DO har inte uppdraget att arbeta mot hatbrott, men bevakar utvecklingen inom området, bland annat via de ansvariga myndigheterna Polisen och BRÅ.

Polisens arbete vid hatbrott 

Brottsförebyggandet rådets (BRÅ) information om hatbrott