Sverige behöver en urfolkspolitik

Debattartikel i Dagens nyheter

16 september 2013

FN:s rasdiskrimineringskommitté har utryckt sin oro över att Sverige inte respekterar samers rättigheter till mark och att den svenska staten – utan samers samtycke – öppnar upp för en växande gruvnäring inom de samiska områdena. Som Diskrimineringsombudsman kan jag konstatera att nuvarande samepolitik vare sig innehåller lagstiftning eller åtgärder som säkerställer samers lika rättigheter och möjligheter.

 Jag instämmer därför i kommitténs slutsats om att Sverige snarast behöver ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr. 169 om urfolk och stamfolk i självstyrande länder och att Sverige anpassar såväl lagstiftning som politik till konventionens innehåll.

Sverige har redan ratificerat konventioner som ska säkerställa samers lika rättigheter och möjligheter. Sverige erkände år 1977 samer som urfolk. Vidare slog Sveriges högsta civilrättsliga instans, Högsta domstolen, år 1981 fast att renskötselrätten är en starkt skyddad bruksrätt av särskilt slag med samma grundlagsskydd som äganderätten. Trots detta har väldigt lite gjorts för att anpassa politik och lagstiftning till detta.

Avsaknaden av en urfolkspolitik i kombination med att lagstiftning och dess tillämpning inte anpassats vare sig till Sveriges erkännande av samer som urfolk eller till Högsta domstolens dom för över 30 år sedan, samt det faktum att det i samhället finns en utbredd okunskap om samers situation och rättigheter gör mig djupt oroad. Regering efter regering har genom utredningar och tystnad skjutit frågan om samers lika rättigheter och möjligheter framför sig. Till följd av denna passivitet skapas motsättningar i lokalsamhällena och ett samhälle där samer diskrimineras. Den senaste tidens händelser och debatt om gruvnäringen är bara några i raden av exempel på vad avsaknaden av en urfolkspolitik kan leda till.

ILO:s konvention nr 169 anger en minimistandard för skyddet för urfolks rättigheter. Konventionen slår bland annat fast urfolks rätt till mark som de traditionellt bebor eller använder. Konventionen tydliggör även staternas ansvar för att identifiera dessa marker och en skyldighet för staterna att garantera ett effektivt skydd för urfolks rätt till marken. I konventionen finns också bestämmelser om att urfolk har rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till deras mark.

Även om Sverige, till skillnad från bland annat Norge och Danmark, inte har ratificerat konventionen har Sverige redan idag en skyldighet att säkerställa samers lika rättigheter och möjligheter enligt såväl nationell lagstiftning som andra internationella konventioner.

Men inte heller när befintlig nationell lagstiftning tillämpas tas tillräcklig hänsyn till samernas rättigheter.

Rennäringen ses ofta fortfarande av myndigheter, domstolar och media som ett samiskt särintresse som inte sällan ställs mot ett diffust "samhälleligt allmänintresse", som till exempel gruvetableringar. Detta leder oroväckande ofta till att en ordentlig prövning och intresseavvägning mellan samernas behov av marken för sina traditionella näringar och andra intressen inte görs och att samernas rättigheter till marken får ge vika för konkurrerande markanvändning. Sammantaget riskerar konkurrerande markanvändning av olika slag att leda till att rennäringen inte kan fortsätta att bedrivas i alla samebyar, något som även riksdagen har uttalat är viktigt för att den samiska kulturen ska kunna fortleva.

Ett konkret exempel på att samernas rätt att påverka konkurrerande markanvändning inte tas på allvar är den samrådsskyldighet med samebyar som finns enligt Skogsvårdslagen. I lagen anges att skogsägare ska samråda med samebyar innan avverkning sker inom renskötsels åretruntmarker. Samrådsskyldigheten anses vara uppfylld genom att skogsägaren skickar information om avverkningen per post. Det här visar på hur internationella åtaganden som anger att myndigheter ska se till att urfolk har en reell möjlighet till inflytande åsidosätts.

Läget är akut och om inget görs riskerar rennäringens, men också övrig samisk kulturs, fortlevnad och utveckling att tillhöra historien. DO har initierat ett arbete mot diskriminering av samer som urfolk. Syftet med arbetet är att fortsätta utveckla kunskapen om vilka uttryck diskriminering mot samer tar sig och att identifiera vilka brister som finns i förhållande till Sveriges internationella åtaganden i såväl lagstiftningen som hur den tillämpas. Vårt arbete kommer även fokusera på hur vi i samhället kan motverka diskriminering och arbeta för samers lika rättigheter och möjligheter.

Men jag efterlyser också en politik som tar sin utgångspunkt i samers rättigheter som urfolk, och som tar avstånd från och bryter mot befintliga diskriminerande strukturer. För att garantera rennäringens och övriga samiska näringars fortlevnad och utveckling uppmanar jag regeringen att ta initiativ till en urfolkspolitik som tar sin utgångspunkt i FN:s urfolksdeklaration och i ILO:s konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsman