Regeringen måste besluta sig om tillgänglighet och oberoende granskning

Debattartikel i Helsingborgs dagblad

9 januari 2013

Det har gått fyra år sedan Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men fortfarande saknas det en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering och en oberoende institution som ska granska hur konventionen efterlevs. Det menar Handikappförbunden och Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Under lång tid har Sverige byggt upp ett anseende internationellt både i frågor som rör mänskliga rättigheter och vad gäller delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning. När frågorna marginaliseras på hemmaplan riskerar vårt goda renommé att försvagas.

Sverige beslutade 2008 att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men fortfarande, efter fyra år, återstår två för konventionen centrala delar att genomföra. Den ena gäller principen att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och den andra gäller kravet på en oberoende nationell institution för att främja, skydda och övervaka efterlevnaden av konventionen. Trots flera års utredningar har regeringen ännu inte kommit med några förslag i någon av dessa frågor.

Den vardag vi tar för given är stängd för många personer med funktionsnedsättning. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet vilket i sin tur leder till kostnader för samhället. Att skapa ett samhälle där planering och utformning av våra gemensamma miljöer fungerar för så många människor som möjligt, till exempel med avfasade trottoarkanter och automatiska dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom många av de särlösningar som idag skapats till följd av otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.

En oberoende övervakningsinstans kan påvisa brister på området, lyfta fram frågorna i den allmänna debatten och sätta fart på det lokala och regionala arbetet. Det är i kommunerna, landstingen och regionerna som ansvaret ligger för många av de mänskliga rättigheterna, som rätten till bostad, utbildning och tillgången till hälso- och sjukvård. Ansvaret för tillsynen av dessa verksamheter ligger på statliga myndigheter som får sitt uppdrag från regeringen. Avsaknaden av en oberoende instans leder till en mer godtycklig och mindre rättssäker hantering av frågorna sett utifrån vad konventionen kräver och till att regeringens del i ansvaret inte granskas.

Regeringen konstaterade att det saknades en oberoende institution liknande den som beskrivs i artikel 33 när den beslutade om att ratificera konventionen, men hänvisade till att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige hade i uppdrag att föreslå vilken eller vilka samhällsorgan som borde ha denna uppgift. Sedan dess har tre utredningar tittat på hur genomförande och övervakning kan ske i Sverige. Den första, ett delbetänkande från delegationen; Främja, skydda, övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36) presenterades redan i maj 2009. I oktober 2010 överlämnade Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige slutbetänkandet En ny struktur för mänskliga rättigheter (SOU 2010:70) till regeringen. Där föreslogs bland annat att en kommission för mänskliga rättigheter ska bildas som en oberoende myndighet under riksdagen med uppdraget att främja mänskliga rättigheter i Sverige. I betänkande Samlat, genomtänkt och uthålligt (SOU 2011:29) presenterar den särskilde utredaren Hans Ytterberg sin utvärdering av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006-2009. Även han föreslog att en oberoende instans för övervakningen av samtliga konventioner om de mänskliga rättigheterna snarast skulle inrättas.

Även frågan om att inkludera otillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen har utretts flera gånger. Sista gången ett förslag presenterades var i Hans Ytterbergs departementsskrivelse med den passande titeln Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (SOU 2010:20). Trots att det gått mer än 700 dagar sedan remisstiden gick ut och riksdagen i juni 2012 uppmanade regeringen att skyndsamt återkomma med ett förslag, så händer ingenting. Frustrationen inom funktionshinderrörelsen stegras och tar sig bland annat uttryck i protesterna utanför Rosenbad, som äger rum inför varje regeringssammanträde.

Vi anser att frågorna har utretts väl och länge nog. Nu efterlyser vi konkreta förslag både vad gäller den bristande tillgängligheten och en nationell oberoende institution för att främja, skydda och granska FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Fakta

Från och med 1 januari 2015 finns ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.