Otillgänglighet måste bli en del av diskrimineringsskyddet

Debattartikel i Göteborgs-Posten och Dagens Samhälle

15 juni 2012

Diskrimineringsombudsmannen, DO, har de senaste fyra åren fått in över 700 anmälningar från personer med funktionsnedsättning som utestängs från samhället på grund av bristande tillgänglighet. Hittills har diskrimineringslagen inte erbjudit skydd mot denna form av diskriminering. DO anser att det nu är dags att ett sådant skydd införs i lagen.

Den vardag vi tar för given är stängd för många personer med funktionsnedsättning. Personer som använder rullstol kan inte utnyttja kollektivtrafiken eftersom de inte kan komma på bussar, tåg och flyg. Personer med synnedsättning utestängs från många av de hemsidor där allmänheten får information från myndigheter. Exemplen är många och listan skulle kunna göras lång.

Anmälningar till DO visar på en omfattande otillgänglighet i samhället för människor med funktionsnedsättning. Olika regeringar har genom åren tillsatt utredningar som fått i uppdrag att utreda hur ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet skulle kunna se ut. Argumenten mot en skärpt lagstiftning har varit att det skulle innebära ytterligare ekonomiska bördor för affärsinnehavare och andra som kan bli skyldiga att göra sina lokaler, varor och tjänster tillgängliga för människor med funktionsnedsättning.

Dessa argument måste dock ställas mot att det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter såsom människors rätt till delaktighet och jämlikhet. Ett otillgängligt samhälle försvårar och till och med omöjliggör för personer med funktionsnedsättning att delta i olika delar av samhällslivet. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet, vilket i sin tur leder till kostnader för samhället.

Att skapa ett samhälle där planering och utformning av våra gemensamma miljöer fungerar för så många människor som möjligt, till exempel med avfasade trottoarkanter och automatiska dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom många av de särlösningar som idag skapats till följd av otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.

En tillgängligare miljö skulle dessutom underlätta för olika grupper, till exempel äldre, de med barnvagn och andra som kan uppleva fysiska hinder i vardagen.

Det har under lång tid funnits lagar, förordningar och föreskrifter med krav på tillgänglighet men det har uppenbarligen inte varit tillräckligt. Ett problem och en stor brist med de befintliga lagarna är att de inte varit kopplade till några sanktionsmöjligheter. Detta har medfört att personer med funktionsnedsättning inte haft någon reell möjlighet att ställa krav på tillgång till sina rättigheter.

Jag ser allvarligt på att ett skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet än idag saknas för alla de samhällsområden som diskrimineringslagen täcker. Sverige har åtagit sig att betrakta otillgänglighet som diskriminering i och med ratificeringen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige har också fått kritik från FN för att diskrimineringslagen inte omfattar tillgänglighet till platser och lokaler som allmänheten besöker.

Det har gått två år sedan Hans Ytterberg lade fram utredningen "Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering" (Ds 2010:20), våren 2010. Han föreslog att en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen. Därmed skulle personer med funktionsnedsättning få tillträde till samhället på ett sätt vi andra tar för givet. Andra länder såsom Norge, Storbritannien, Irland, Australien och USA har redan diskrimineringslagar som omfattar bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Jag menar att Sverige nu skyndsamt måste anta den föreslagna lagstiftningen så att personer med funktionsnedsättning får tillgång till sina grundläggande mänskliga rättigheter. Det vinner vi alla på i längden.

Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsmannen

Fakta

Från och med 1 januari 2015 finns ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.