Diskrimineringsersättning

Den som diskriminerar någon ska betala diskrimineringsersättning till den som utsatts. Det framgår av diskrimineringslagen. Lagen skyddar enskilda individer och gäller inte mellan privatpersoner. Det är alltså bara arbetsgivare och andra juridiska personer som kan bli skyldiga att betala diskrimineringsersättning, aldrig privatpersoner.

Två syften - ersätta och avskräcka

Diskrimineringsersättningen har två syften. Dels ska den precis som till exempel skadestånd för kränkning i brottmål ge den enskilde ersättning för den kränkning som personen har utsatts för. Men ersättningen har också till syfte att avskräcka från ytterligare diskriminering.

Anledningen till det dubbla syftet är att den svenska diskrimineringsrätten ska uppfylla EU-rättens krav. Därför har man bedömt att ersättningen måste vara högre än andra skadestånd för kränkning för att den ska fungera avskräckande. Det syftet har också skrivits in i den svenska diskrimineringslagen.

Domstolen beslutar om ersättningens storlek

Det är bara en domstol som kan besluta storleken på diskrimineringsersättningen i ett enskilt ärende.

Högsta domstolen har även slagit fast att diskrimineringsersättningen ska bestämmas i två delar. Den första delen bestäms enligt samma principer som annan kränkningsersättning. Det innebär att domstolen ska ta hänsyn till det lidande som den enskilde personen har utsatts för och sätter det i relation till andra kränkningar. Den andra delen är ett påslag som ska syfta till att avskräcka från fortsatt diskriminering. Utgångspunkten är att det påslaget ska vara lika stort som den första delen och att ersättningen därför ska bli dubbel så stor. Påslaget kan även bli högre, och i vissa fall något lägre, beroende på olika omständigheter i det enskilda fallet. Domstolen tar då främst hänsyn till den verksamhet som har diskriminerat, till exempel storleken på verksamheten, om verksamheten har tjänat på diskrimineringen och om det rört sig om en återkommande diskriminering.