Friskis och svettis

Två kvinnor som arbetade på Friskis och svettis i Malmö anmälde sin chef för att ha utsatt dem för upprepade trakasserier som hade samband med religion. DO stämde arbetsgivaren, men Arbetsdomstolen beslutade att det inte är bevisat att kvinnorna blivit trakasserade.

Den 1 januari 2009 trädde diskrimineringslagen (SFS 2008:567) i kraft och de tidigare ombudsmännen mot diskriminering slogs samman till en myndighet. Ärendet fördes då över till DO. Anmälan omfattade händelser som skedde före 31 december 2008 och bedömdes därför enligt tidigare lagstiftning.

Händelsen enligt anmälan

Under vintern 2007 var två muslimska kvinnor timanställda på Friskis och svettis i Malmö.  Deras chef fällde negativa kommentarer om deras val att bära huvudduk, att fasta och att inte äta fläskkött. De fick även höra att de inte kunde få fast anställning så länge de bar huvudduk. Han ska också vid ett flertal tillfällen utan förvarning gått i omklädningsrummet när kvinnorna bytte om. Vid flera tillfällen ville han titta under deras sjalar och föreslog att de kunde visa håret "bara för honom".

Anmälan till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

Kvinnorna gjorde en anmälan till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (Omed) som inkom den 27 februari 2008. I kvinnornas anmälan berättade de att deras chef vid upprepade tillfällen hade utsatt dem för religiösa trakasserier och trakasserier på grund av kön.

15 september 2008: Ansökan om stämning

Omed stämde Friskis och svettis och menade att föreningen gjort sig skyldig till diskriminering som är förbjuden enligt 16 a § jämställdhetslagen (1991:433) och 9 a § lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning

24 mars 2010: Dom i Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen (AD) kom fram till att det inte är bevisat att chefen har utsatt kvinnorna för diskriminering genom trakasserier som har samband med religion. Domstolen anser också att kvinnorna inte gjort tillräckligt klart för chefen att de känt sig kränkta av hans kommentarer. Även om chefen uttryckt sig taktlöst så var det menat som skämt, menar AD.

Fördjupning i ärendet