DO, Katri Linna hälsade alla välkomna genom med att påminna om kvinnorörelsens långa tradition, med ett särskilt fokus på medborgarskapet och kvinnors rösträtt. Hon kunde konstatera att kvinnorna hade hittat till den nya myndigheten, Diskrimineringsombudsmannen, och att antalet anmälningar om könsdiskriminering hade slagit rekord under 2009. Hon berättade också om DO:s erfarenheter om samspelet mellan olika diskrimineringsgrunder.
— Våra erfarenheter visar att många kvinnor inte diskrimineras enbart på grund av sitt kön. Diskrimineringen grundar sig även i ytterligare pådyvlade föreställningar om dessa kvinnors brister eller avsaknad av förmåga som har att göra med etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller andra ovidkommande frågor. Kvinnor diskrimineras om de till exempel bär huvudduk när de söker jobb, om de vill skaffa barn genom insemination, om bryter på polska under en arbetsintervju, om de har vida kjolar när de handlar på sitt lokala livs, eller tolkas som gamla och gnälliga när de söker vård, sa Katri Linna.
Katri Linna talade också om behovet av en skarpare lagstiftning för aktiva åtgärder på arbetsplatserna.
— Arbetsgivare och fack måste ut på banan. Det finns 400 000 fackligt förtroendevalda i landet och de har stora möjligheter att hindra diskriminering och missgynnande på arbetsplatser runt om i Sverige.
Under eftermiddagen hölls även ett panelsamtal under ledning av Eva Nikell (projektledare på DO). I panelsamtalet deltog Lena Ag, generalsekreterare i Kvinna till Kvinna, Sara Larsson, styrelseordförande i Sametinget och Kicki Nordström, medlem i förbundsstyrelsen för Synskadades riksförbund (SRF) och före detta president World Blind Union.
Panelsamtalet handlade om kvinnor, jämställdhet och hållbar utveckling både i Sverige och internationellt. Lena Ag berättade bland annat om arbetet i FN:s kvinnokommission och om de framsteg och bakslag som gjorts sedan FN:s handlingsplan för kvinnors rättigheter och jämställdhet antogs på kvinnokonferensen i Peking 1995.
—Under 90-talet fanns en stor optimism, men det har gått långsamt under 2000-talet och fortfarande är 70 procent av världens fattiga kvinnor, berättade Lena Ag.
Hon berättade också om att det finns en stark pessimism bland de unga kvinnor som är aktiva i kvinnorörelserna idag. Samtidigt pekade hon på att kvinnor i allt större utsträckning kräver att bli hörda i till exempel fredsförhandlingar. Hon menade också att den internationella kvinnorörelsen är allt mer välorganiserad. Till exempel är det just kvinnorna som leder frihetskampen i Iran.
Sara Larsson berättade att även den samiska rörelsen från början drevs fram av kvinnor. Men genom införandet av rennäringslagen i slutet av 1800-talet försvagades den samiska kvinnans rättsliga ställning. Sedan försvann kvinnorna från det offentliga samtalet och samerna reducerades till enbart renskötande män. Hon talade också om vikten av att säkra urfolksperspektivet i samhället och vikten av att bredda jämställdhetsdebatten.
—MR-frågorna får inte bli stuprör för olika grupper, sa Sara Larsson.
Hon berättade om Sametingets jämställdhetsarbete under de senaste åren, där en mycket stark utveckling har ägt rum. Sametinget består idag av hälften kvinnor och hälften män.
Även Kicki Nordström talade om vikten av ett brett perspektiv när det gäller kvinnors villkor och möjligheter. Hon berättade om SRF:s jämställdhetsarbete i Sverige och hur kvinnor med synskador fått stöd att komma ut i samhället igen efter kriget i Bosnien.
–Kvinnor med funktionsnedsättning behöver bli mer synliga i alla sammanhang. Officiella rapporter om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning osynliggör ofta att det handlar främst om kvinnor genom att skriva könsblint om ”personer med funktionsnedsättning”. Kvinnor med funktionsnedsättning tillhör de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Och första steget för oss är många gånger att ta rätten till sitt kön tillbaka, sa Kicki Nordström.